biebsnoveller.blogg.se

Direkt när jag hörde skriket visste jag att det var Luke. Jag kände hur paniken började komma och innan jag visste ordet kom skriket igen. Jag började springa på den stora klätterställningen där jag hade sett Luke senast. När jag var framme såg jag han. Jag sprang fram till honom och såg att han blödde lite på armen.
- Vad är det Luke? Frågade jag honom. Han sa inget utan pekade på ett spik som stack ut. När jag kollade lite mer noggrant på spicket ser jag att det droppar blod från det. Där kom den panik känslan igen. Jag kollade på Lukes sår på armen och insåg att det inte var särskilt djupt.
- Luke det är ingen fara det kommer gå över, sa jag samtidigt som jag bar upp honom i min famn. Jag gungade honom lite lätt medans panik försvann.
- Gick det bra, hörde jag någon säga bakom mig. Jag vände mig om och insåg att jag hade glömt att Justin stod där.
- Ja det tror jag han vart nog mest rädd, sa jag.
- Okej vad bra blev lite smått rädd, sa han. Aw tänkte jag för mig själv. Hade han blivit lite rädd för min lillebrors skull.
- Ja men han är okej, svarade jag.
- Okej men vi hörs, sa han sedan innan han gick iväg med sim lillasyster.

När vi kom hem hade det slutat att blöda men jag satte ändå på ett plåster för Luke hade inte slutat klaga annars. Jag bestämde mig för att göra pytt i panna till lunch. När jag hade stekt upp pytt i pannan började jag att skära tomat och gurka. Sen dukade jag fram bestick och tallrik.
- Luke maten är klar! Skrek jag och Luke kom springandes mot bordet och satte sig på en stol.
- Så är det bättre med armen? Frågade jag honom och han bara nickade till svar. Under lunchen kladdade Luke mer än vanligt men jag bara skrattade åt de tills jag insåg att det var jag som skulle få torka upp det.
- Nä Luke nu får du inte kladda mer, sa jag med lite strängare röst så det skulle låta som jag mena allvar men just då spillde han ut all mat från tallriken och det fick mig att brista ut i skratt.
- Förlåt, sa han med ett sådant obeskrivligt söt ansiktsutryck så jag kunde inte vara arg på honom.
- Det gör inget gå du och fortsätt att leka med dina bilar nu.
- Okej men kan inte Jazmyn komma och lek också? Frågade han.
- Ehh… vem är är Jazmyn? Frågade jag.
- Hon på den stooora lekplatsen, sa Luke.
- Jo det är klart hon kan, sa jag.
- Jaaa, skrek Luke av gledje.
Jag tog fram mobilen för att leta upp Justins nummer och när jag precis skulle ringa så rang min mobil. Konstigt tänkte jag för mig själv och svarade.
- Hej det är Lilly, sa jag.
- Jo hej det är Justin, sa han med en aning hypad röst.
- Hej, sa jag igen.
- Jo jag skulle bara kolla om jag hade rätt nummer, sa han.
- Jo men du har nog kommit rätt, sa jag.
- Nog?
- Nä jag skoja du har kommit rätt, sa jag.
- Haha! Jo jag undra också om du och Luke vill komma över till mig och Jazmyn.
- Ja det kan vi, sa jag. Jag ville inte berätta att jag skulle precis ringa han det skulle bara låta jätte konstigt.
- Okej vad kul vi kan möte er på lekplatsen vi var på innan, sa Justin.
- Okej vad bra ses snart!
- Ses snart! Och så avslutade vi samtalet. Jag ropade på Luke att han skulle komma så vi kunde gå och han kom springandes.
När vi äntligen var ute ur huset efter allt krånglande sko snören och vilka skor Luke skulle ha kunde vi gå mot lekplatsen. När vi var framme så såg jag Justin och Jazmyn på gungorna och Luke sprang allt han hade mot dem. När vi hade hälsat så började vi att gå mot Justin hus. När vi kom fram stannade både jag och Luke utan för huset och bara kollade på hur stort det var.
- Åh gud vad stort hus du har, sa jag
- Det är väll okej, sa han precis som det var ett helt vanligt hus. Vi gick in och kom in i en gudomligt fin hall. När jag hade tagit av mig mina skor gick jag med Justin in i vardagsrummet och vi satte oss i soffan och började prata.
- Så berätta lite om dig själv, sa han.
- Ja vart ska jag börja, jo jag har precis flyttat hit från Texas med min Mamma, Steve och Luke då. Jag är 17 år och jag har inte direkt någon hobby.
- Okej men vem är Steve, frågade han.
- Ja juste han är min bonus pappa min riktiga pappa dog när jag var ca 2 månader.
- Oj förlåt, sa han lite chockat.
- Men du kunde inte veta det och plus så kände jag ju typ inte min pappa så jag har inte direkt några känslor för honom. Medans vi satt och pratade så störde jag mig så sjukt mycket på att jag kände igen honom men inte kunde komma på vem ha var.
- Så berätta om dig då, sa jag och han såg väldigt förvånad.
- Ehh… okej jag heter Justin Bieber…..