...
FÖRBÄTTRING
Nya novellen
Ny novell???
Hinner inte!
Jag (Olivia) skulle igentligen har lagt ut kapitlet för en vecka sedan men jag hinner verkligen inte. Jag tycker attt det är jätte roligt att skriva noveller men jag måste tyvärr sluta. Jag är jätte ledsen för det men skolan kan ju aldrig sluta dela ut en massa läxor och att ha 1-2 prov varje vecka är inte roligt. Jag vet inte riktigt vad Nathalie ska göra. Men när jag snacka med henne senast sa hon att hon skulle behålla den eller börja på en ny. Jag sa till henne att jag kunde hjälpa henne om hon skulle behöva hjälp eller något. Jag kommer sakna att få söyta komentarer av er läsare men sånt är livet. Vem vet jag kanske kommer tillbaka eller något. Nathalie kommer nog att höra av sig snart om vad som kommer hända!
Då säger jag väll hejdå och jag kommer sakna er jätte mycket. Ha det gött så kanske vi hörs sen!
~Olivia <3
Förlåt!!!
Förlåt för den sena uppdateringen.
ber så hemskt mycket om uräkt men skolan måste tyvärr gå före, hopppas att ni förstårt<3 Men kapitlet kommer senare i kväll kanske till och med två;)
/Nathalie & Olivia
Chapter 13
- Bra, nu måste vi skynda oss så att vi inte kommer försent till lektionen, sade jag och skyndade på stegen samtidigt som jag tänkte på hur glad jag var över att det här problemet med Michelle hade löst sig så lätt, och jag måste erkänna att det var skönt att någon visste, så at jag skulle ha någon annan än Justin att prata med om det här.
När jag kom innan för dörren fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen. Jag kollade mig snabb omkring och märkte att det var något som inte stämde men vad visste jag inte. Jag gick in i köket och då märkte jag att ingen var hemma. Konstigt tänkte jag för mig själv mamma skulle vara ledig idag och plus så ligger det ingen lapp eller något som säger att hon är borta. Jag tog upp mobilen för att ringa mamma men det var ingen som svarade. Den där obehagliga paniken började att växa allt mer och mer inom mig. Jag tog upp Steves nummer och ringde han.
( Lilly/Steve)
- Hej det är Lilly.
- Hej Lilly jag är jätte ledsen att jag inte har ringt men din mamma ligger just nu inne på sjukhuset och har blivit överkörd av en last bil när hin skulle ut och handla. Läkarna vet inte om hon kommer vakna ifrån sin koma men gör allt dom kan men dom vet bara att hon andas helt vanligt.
- Vaa..aaa ligger mamma i koma på sjukhuset.
- Ja precis men det är nog bäst att du kommer hit istället.
Precis när jag skulle säga att hejdå klickade han mig. Tårarna började att rinna mer allt mer och det var inte lönt att torka bort dom för det kom bara mera och mera. Jag sprang ut i hallen tog på mig mina skor och min jacka sen sprang jag allt jag hade till bussen. Jag fick stå och vänta på bussen i cirka 5 minuter men kändes som flera timmar. Alla som gick förbi mig kollade på mig konstigt som om jag var ett psyke eller någonting och det gjorde mig väldigt irriterad till och med så att jag skrek ut att jag var inget psyke utan har bara en mamma som ligger på sjukhuset. Men i alla fall när jag äntligen var framme vi sjukhuset sprang jag fram till disken där en kvinna satt. Jag frågade var min mamma låg och hon sa att hon låg i rum 598 våning 5. Jag sprang till hissen och tryckte på våning fem. När hissen äntligen stannade sprang jag fram till Steve som stod utanför rummet han hade svullna ögon som tydde på att han hade gråtit. Jag omfamnade honom i en stor kram och jag tappade allt jag brast ut i tårar och har nog aldrig gråtit så mycket innan. Efter två timmar så kom en läkare fram till oss.
- Hej det är jag som är Dr. McClain och som det ser ut nu så är det 95% chans att hon överlever, sa doktorn.
- Okej tack så mycket, svarade Steve med en lugn röst. Inom mig så ville jag bara skrika och hoppa men jag ska inte ta ut det i förväg.
- Ja juste ni får lov att kolla till henne men hon är ej vaken, sa doktorn.
- Tack så mycket, svarade jag.
När vi kom in till mamma låg hon i en lugn sömn men hade blåmärken i både ansikte och på armarna. Jag satte mig på stolen bredvid mamma och kollade på henne.
- Jag älskar dig mamma och vet att du kommer klara dig för du är den starkaste personen jag känner och någonsin älskat. Jag vet att vi kan klara detta tillsammans och snälla mamma lämna mig inte här. Med dom orden sagda gick jag ut i korridoren och satte mig på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Jag bestämde mig för att gå ut en runda för att rensa tankarna. Jag gick ner till stranden och satte mig i sanden och kollade ut över havet. När jag hade suttit där i en timme gick jag tillbaka till sjukhuset. När jag var framme gick jag upp till våningen där mamma låg då jag hör hur det piper och folk springer fram och tillbaka genom rummet. Jag fattade ingenting i just det ögonblicket jag trodde först jag var på fel våning sen trodde jag att jag drömde till Steve kom fram till mig och berättade vad som just hänt. Hade mamma verkligen slutat andas. Jag avbröts av mina tankar när doktorn kom ut.
- Jag beklagar men…. Mer behövde hon inte säga för att jag skulle förstå.
- Är hon borta för alltid, sa jag med darrig röst.
- Ja tyvärr, svarade doktorn. Jag sprang allt jag hade till Justins hus och knackade på. Det tog ett tag innan någon öppnade. Jasmine Villegas.
- Hej jag söker Justin, sa jag lite nervöst.
- Jaha så det är du som måste vara Lilly jag är Jasmine, sa Jasmine och sträckte ut handen.
- Ja hej, sa jag och skakade hennes utsträckta hand.
- Justin är där uppe, sa hon och släppte in mig i huset. Jag tog av mina skor och jacka sen gick jag upp på hans rum och kollade på han med förvirrade ögon.
- Och vad gör Jasmine Villegas här, sa jag med en förvånad röst. Jag måste ha skrämt Justin för han hoppade till och vände sig om.
- Lilly det är inte som du tror vi är bara vänner, sa Justin med en lugn röst. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag orkade inte bry mig utan satte mig rakt der på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Helt ärligt hur mycket kan man gråta på en dag tänkte jag.
- Nej Lilly jag lovar vi är bara vänner jag lovar, sa Justin och tog upp mig i han famn så att jag satt i han knä medan han kramade mig.
- Det är inte det att Jasmine är här för jag tror på dig, sa jag.
- Men vad är det då, sa Justin samtidigt som han tog bort en hårslin
ga från mitt ansikte.
- Min mamma är död…..
Okej här har ni kapitel 13 och hoppas ni gillar det. glöm inte att komentera<333//Olivia
uppdatering oftare!
Cahpter 4
Direkt när jag hörde skriket visste jag att det var Luke. Jag kände hur paniken började komma och innan jag visste ordet kom skriket igen. Jag började springa på den stora klätterställningen där jag hade sett Luke senast. När jag var framme såg jag han. Jag sprang fram till honom och såg att han blödde lite på armen.
- Vad är det Luke? Frågade jag honom. Han sa inget utan pekade på ett spik som stack ut. När jag kollade lite mer noggrant på spicket ser jag att det droppar blod från det. Där kom den panik känslan igen. Jag kollade på Lukes sår på armen och insåg att det inte var särskilt djupt.
- Luke det är ingen fara det kommer gå över, sa jag samtidigt som jag bar upp honom i min famn. Jag gungade honom lite lätt medans panik försvann.
- Gick det bra, hörde jag någon säga bakom mig. Jag vände mig om och insåg att jag hade glömt att Justin stod där.
- Ja det tror jag han vart nog mest rädd, sa jag.
- Okej vad bra blev lite smått rädd, sa han. Aw tänkte jag för mig själv. Hade han blivit lite rädd för min lillebrors skull.
- Ja men han är okej, svarade jag.
- Okej men vi hörs, sa han sedan innan han gick iväg med sim lillasyster.
När vi kom hem hade det slutat att blöda men jag satte ändå på ett plåster för Luke hade inte slutat klaga annars. Jag bestämde mig för att göra pytt i panna till lunch. När jag hade stekt upp pytt i pannan började jag att skära tomat och gurka. Sen dukade jag fram bestick och tallrik.
- Luke maten är klar! Skrek jag och Luke kom springandes mot bordet och satte sig på en stol.
- Så är det bättre med armen? Frågade jag honom och han bara nickade till svar. Under lunchen kladdade Luke mer än vanligt men jag bara skrattade åt de tills jag insåg att det var jag som skulle få torka upp det.
- Nä Luke nu får du inte kladda mer, sa jag med lite strängare röst så det skulle låta som jag mena allvar men just då spillde han ut all mat från tallriken och det fick mig att brista ut i skratt.
- Förlåt, sa han med ett sådant obeskrivligt söt ansiktsutryck så jag kunde inte vara arg på honom.
- Det gör inget gå du och fortsätt att leka med dina bilar nu.
- Okej men kan inte Jazmyn komma och lek också? Frågade han.
- Ehh… vem är är Jazmyn? Frågade jag.
- Hon på den stooora lekplatsen, sa Luke.
- Jo det är klart hon kan, sa jag.
- Jaaa, skrek Luke av gledje.
Jag tog fram mobilen för att leta upp Justins nummer och när jag precis skulle ringa så rang min mobil. Konstigt tänkte jag för mig själv och svarade.
- Hej det är Lilly, sa jag.
- Jo hej det är Justin, sa han med en aning hypad röst.
- Hej, sa jag igen.
- Jo jag skulle bara kolla om jag hade rätt nummer, sa han.
- Jo men du har nog kommit rätt, sa jag.
- Nog?
- Nä jag skoja du har kommit rätt, sa jag.
- Haha! Jo jag undra också om du och Luke vill komma över till mig och Jazmyn.
- Ja det kan vi, sa jag. Jag ville inte berätta att jag skulle precis ringa han det skulle bara låta jätte konstigt.
- Okej vad kul vi kan möte er på lekplatsen vi var på innan, sa Justin.
- Okej vad bra ses snart!
- Ses snart! Och så avslutade vi samtalet. Jag ropade på Luke att han skulle komma så vi kunde gå och han kom springandes.
När vi äntligen var ute ur huset efter allt krånglande sko snören och vilka skor Luke skulle ha kunde vi gå mot lekplatsen. När vi var framme så såg jag Justin och Jazmyn på gungorna och Luke sprang allt han hade mot dem. När vi hade hälsat så började vi att gå mot Justin hus. När vi kom fram stannade både jag och Luke utan för huset och bara kollade på hur stort det var.
- Åh gud vad stort hus du har, sa jag
- Det är väll okej, sa han precis som det var ett helt vanligt hus. Vi gick in och kom in i en gudomligt fin hall. När jag hade tagit av mig mina skor gick jag med Justin in i vardagsrummet och vi satte oss i soffan och började prata.
- Så berätta lite om dig själv, sa han.
- Ja vart ska jag börja, jo jag har precis flyttat hit från Texas med min Mamma, Steve och Luke då. Jag är 17 år och jag har inte direkt någon hobby.
- Okej men vem är Steve, frågade han.
- Ja juste han är min bonus pappa min riktiga pappa dog när jag var ca 2 månader.
- Oj förlåt, sa han lite chockat.
- Men du kunde inte veta det och plus så kände jag ju typ inte min pappa så jag har inte direkt några känslor för honom. Medans vi satt och pratade så störde jag mig så sjukt mycket på att jag kände igen honom men inte kunde komma på vem ha var.
- Så berätta om dig då, sa jag och han såg väldigt förvånad.
- Ehh… okej jag heter Justin Bieber…..
Info!
Jag hade bara tänkat att infomera er om att denna veckan kommer Nathalie förmodligen vara mer aktiv än jag Olivia. Jag har tre träningar+2 prov+en fotbollscup långt upp i sverige denna veckan men jag ska försöka skriva 2 kapitel redan i kväll. Men jag kan inte lova för mycket. Ha det bra och glöm inte att om ni hade kunna länka bloggen hade ni varit jätte snälla :) <3!
-Olivia :)
Chapter 1
- Lycka till idag gumman, sa mamma i dörröppningen.
- Tack, mumlade jag och gick ut på gatan framför den stora villan som nu mera var mitt hem. Busshållsplatsen låg ca 100 meter från huset så det tog bara nån minut att gå dit. Det var min första dag i skolan här i Atlanta så självklart var jag nervös, särskilt eftersom jag var tvungen att börja mitt i höst terminen. Alla mina kompisar bodde kvar i Texas och jag skulle sakna så sjukt mycket, det gick inte en dag utan att jag längtade tillbaka till vännerna, vädret och ja, allt i stort sett.
När jag kom fram till busshållsplatsen stod där redan en annan tjej och väntade. Hon hade brunt hår och bruna ögon och såg allmänt söt och trevlig ut.
- Hej, sa hon.
- Hej, svarade jag.
- Jag känner inte igen dig? Har du precis flyttat hit, frågade hon?
- Ja, jag flyttade hit från Texas med min familj för några dagar sedan bara, sa jag.
- Jaha, så då är det här första dagen i skolan för dig alltså? Frågade hon?
- Ja, det är det.
- Aha, jag heter Michelle.
- Jag heter Lilly, svarade jag och sträckte fram handen. Varför sträckte jag fram handen? Jag var väll ingen tönt heller? Men hon var snäll i alla fall och svarade bara genom att skaka den.
- Det där är vår buss, sa Michelle och pekade mot en gul buss som precis rullade in framför oss. Jag nickade bara och steg på efter henne. Hon gick mot den bakre delen av bussen och satte sig ner.
- Sitt här Lilly, sa hon och klappade med handen på sätet bredvid sig. Jag skulle precis sätta mig ner bredvid henne när bussen startade med ett ryck och jag trillade ner i killens knä på sätet framför henne. Jag hörde hur alla började skratta och viska runt om kring mig. Han öppnade munnen som för att säga något men jag avbröt honom med att mumla fram ett snabbt förlåt och gick och satte mig hos Michelle.
- Gick det bra, frågade hon?
- Jaja, jag klarade mig bra, förutom att jag precis skämde ut mig för halva skolan.
- Äh, du kan vara lugn, jag tror inte att det kommer att vara så farligt. Han som du landade på är dessutom schysst så jag tror inte att han är sur på dig eller något sådant.
- Vad bra, sa jag. Men vad heter han då?
- Han heter Liam och han är väldigt söt, och för att vara en kille med det utseendet är han inte särskilt egotrippad eller så, sa hon. Efter kanske en kvart var vi framme vid skolan och jag gick av tillsammans med Michelle. Skolan var väldigt stor jämfört med vad jag var van vid med sina 800 elever.
- Vad har du för något första lektion, frågade Michelle?
- Eh, jag ska kolla, sa jag och tog upp schemat ur min väska som jag hade fått hemskickat i går.
- Jag har matte i sal 12b, sa jag.
- Okej, jag har kemi i sal 17a, vänta jag får kolla på ditt schema?
- Visst, sa jag och gav det till henne. Hon kollade på det och sade sedan:
- Bra, vi har fyra lektioner tillsammans idag.
- okej, men vet du var sal 12b ligger, frågade jag henne?
- Ja, jag kan visa dig dit, sa hon. Hon ledde in mig i skolbyggnaden och det var bra att det var en så pass stor skola för det var inte så många som lade märke till mig nu.
- Här är det, sa hon.
- Okej tack så mycket, svarade jag.
- Jag kommer hit när din lektion slutar, så kan vi ha följe till engelskan se, sade hon.
- Ja, det låter bra, för jag hittar verkligen inte här, sade jag.
- Okej, jag måste sticka nu för min lektion börjar om en minut, sade hon sprang iväg. Jag såg mig omkring i skolan och korridoren som tidigare varit full av elever var nu nästan folktom. Jag vände mig om och gick in i klassrummet. De flesta var på väg till sina platser, men eftersom jag inte visste var jag skulle sitta gick jag fram till läraren som var en man i 40 års åldern.
- Ursäkta, jag är ny här, sade jag och han avbröt mig innan jag hann säga något mer.
- Jag är mr McClain, Lillyan var det va? Sade han.
- Lilly, rättade jag honom.
- Ja, precis, sade han, du kan väll ta och sätta dig bredvid Liam där borta.
Jag kände alla blickar i ryggen när jag gick till min plats. Jag hörde till och med viskningar som vem är hon? Vad gör hon här? Vem fan tror hon att hon är?
När jag satte mig ner på stolen var det knäppt tyst i klassrummet. Efter ca 15 sekunder efter allt stirrande på mig börja alla prata igen. Det kändes precis som i en film. Helt plötsligt känner jag hur ett suddis studsar på ryggen. Jag vänder mig om och ser två killar och en tjej sitta och små fnittra. Jag bara himlade med ögonen och vänder mig om.
- Bry dig inte om dom, säger en röst bredvid mig.
Jag kollade snabbt på personen, han hade blåa ögon, blond hår och ett ganska fint leende.
- Jag ska försöka, lyckade jag mumla fram.
- Hej, jag heter Liam, sa han med det fina leendet på läpparna.
- Lilly, sa jag snabbt och fortsatte att koncentrera mig på matten.
Jag har alltid varit blyg när det gällde killar så det var en vanesak att inte starta en konversation med honom. Matte lektionen gick ganska snabbt och smidigt. När det var rast gick jag ut ur klassrummet och såg Michelle stå på andra sidan i korridoren. Jag gick fram till henne där hon stod vid skåpen.
- Hej, sade jag.
- Hej! Engelskan ligger i andra änden av skolan, sade hon och nickade åt ett håll som jag antog betydde att det var där salen låg.
- Hade matte tillsammans med Liam?
- Ja , jag satt bredvid honom.
- Så, vad tyckte du om honom då?
- Han verkade snäll, men vi pratade inte så mycket.
- Nä, det är ju klart.
Efter lektionerna var det dags för lunch. Jag gick till matsalen tillsammans med Liam och Michelle eftersom vi hade haft en lektion tillsammans precis innan.
- Så du bodde i Texas innan, frågade Liam?
- Ja, bara en bit utanför Dallas, svarade jag.
- Jaga, min farmor och farfar bor i Texas, sa han.
- Jaha, har de en egen gård då, frågade jag.
- Ja, de har en egen ranch med hästar och sådant, sa han.
- Så har du varit mycket i Texas då?
- Ja, jag är där nästan varje sommar och hjälper till sådant.
- Kan du rida då också, frågade jag?
- Jaja, självklart.
- Urgh! Det blir kökets specialité idag, sa Michelle plötsligt.
- vad är det för något, frågade jag?
- Vänta och se bara, vänta och se bara, sa Liam med konstig röst innan vi gick in i matsalen tillsammans.
Så då var första kapitlet i Stuck in the moment klart. Hoppas att ni gillar det och kommer fortsätta att följa bloggen<3
/Nathalie och Olivia
Första inlägget!
Vi hade tänkt att skriva en Bieber Novell som ska heta Stuck in the moment. Det är första gången vi skriver en novell på en blogg så förvänta er inte en proff gjord novell. Prologen kommer snart. Ha det bra.
-Olivia och Natta!
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
