Chapter 13
- Bra, nu måste vi skynda oss så att vi inte kommer försent till lektionen, sade jag och skyndade på stegen samtidigt som jag tänkte på hur glad jag var över att det här problemet med Michelle hade löst sig så lätt, och jag måste erkänna att det var skönt att någon visste, så at jag skulle ha någon annan än Justin att prata med om det här.
När jag kom innan för dörren fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen. Jag kollade mig snabb omkring och märkte att det var något som inte stämde men vad visste jag inte. Jag gick in i köket och då märkte jag att ingen var hemma. Konstigt tänkte jag för mig själv mamma skulle vara ledig idag och plus så ligger det ingen lapp eller något som säger att hon är borta. Jag tog upp mobilen för att ringa mamma men det var ingen som svarade. Den där obehagliga paniken började att växa allt mer och mer inom mig. Jag tog upp Steves nummer och ringde han.
( Lilly/Steve)
- Hej det är Lilly.
- Hej Lilly jag är jätte ledsen att jag inte har ringt men din mamma ligger just nu inne på sjukhuset och har blivit överkörd av en last bil när hin skulle ut och handla. Läkarna vet inte om hon kommer vakna ifrån sin koma men gör allt dom kan men dom vet bara att hon andas helt vanligt.
- Vaa..aaa ligger mamma i koma på sjukhuset.
- Ja precis men det är nog bäst att du kommer hit istället.
Precis när jag skulle säga att hejdå klickade han mig. Tårarna började att rinna mer allt mer och det var inte lönt att torka bort dom för det kom bara mera och mera. Jag sprang ut i hallen tog på mig mina skor och min jacka sen sprang jag allt jag hade till bussen. Jag fick stå och vänta på bussen i cirka 5 minuter men kändes som flera timmar. Alla som gick förbi mig kollade på mig konstigt som om jag var ett psyke eller någonting och det gjorde mig väldigt irriterad till och med så att jag skrek ut att jag var inget psyke utan har bara en mamma som ligger på sjukhuset. Men i alla fall när jag äntligen var framme vi sjukhuset sprang jag fram till disken där en kvinna satt. Jag frågade var min mamma låg och hon sa att hon låg i rum 598 våning 5. Jag sprang till hissen och tryckte på våning fem. När hissen äntligen stannade sprang jag fram till Steve som stod utanför rummet han hade svullna ögon som tydde på att han hade gråtit. Jag omfamnade honom i en stor kram och jag tappade allt jag brast ut i tårar och har nog aldrig gråtit så mycket innan. Efter två timmar så kom en läkare fram till oss.
- Hej det är jag som är Dr. McClain och som det ser ut nu så är det 95% chans att hon överlever, sa doktorn.
- Okej tack så mycket, svarade Steve med en lugn röst. Inom mig så ville jag bara skrika och hoppa men jag ska inte ta ut det i förväg.
- Ja juste ni får lov att kolla till henne men hon är ej vaken, sa doktorn.
- Tack så mycket, svarade jag.
När vi kom in till mamma låg hon i en lugn sömn men hade blåmärken i både ansikte och på armarna. Jag satte mig på stolen bredvid mamma och kollade på henne.
- Jag älskar dig mamma och vet att du kommer klara dig för du är den starkaste personen jag känner och någonsin älskat. Jag vet att vi kan klara detta tillsammans och snälla mamma lämna mig inte här. Med dom orden sagda gick jag ut i korridoren och satte mig på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Jag bestämde mig för att gå ut en runda för att rensa tankarna. Jag gick ner till stranden och satte mig i sanden och kollade ut över havet. När jag hade suttit där i en timme gick jag tillbaka till sjukhuset. När jag var framme gick jag upp till våningen där mamma låg då jag hör hur det piper och folk springer fram och tillbaka genom rummet. Jag fattade ingenting i just det ögonblicket jag trodde först jag var på fel våning sen trodde jag att jag drömde till Steve kom fram till mig och berättade vad som just hänt. Hade mamma verkligen slutat andas. Jag avbröts av mina tankar när doktorn kom ut.
- Jag beklagar men…. Mer behövde hon inte säga för att jag skulle förstå.
- Är hon borta för alltid, sa jag med darrig röst.
- Ja tyvärr, svarade doktorn. Jag sprang allt jag hade till Justins hus och knackade på. Det tog ett tag innan någon öppnade. Jasmine Villegas.
- Hej jag söker Justin, sa jag lite nervöst.
- Jaha så det är du som måste vara Lilly jag är Jasmine, sa Jasmine och sträckte ut handen.
- Ja hej, sa jag och skakade hennes utsträckta hand.
- Justin är där uppe, sa hon och släppte in mig i huset. Jag tog av mina skor och jacka sen gick jag upp på hans rum och kollade på han med förvirrade ögon.
- Och vad gör Jasmine Villegas här, sa jag med en förvånad röst. Jag måste ha skrämt Justin för han hoppade till och vände sig om.
- Lilly det är inte som du tror vi är bara vänner, sa Justin med en lugn röst. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag orkade inte bry mig utan satte mig rakt der på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Helt ärligt hur mycket kan man gråta på en dag tänkte jag.
- Nej Lilly jag lovar vi är bara vänner jag lovar, sa Justin och tog upp mig i han famn så att jag satt i han knä medan han kramade mig.
- Det är inte det att Jasmine är här för jag tror på dig, sa jag.
- Men vad är det då, sa Justin samtidigt som han tog bort en hårslin
ga från mitt ansikte.
- Min mamma är död…..
Okej här har ni kapitel 13 och hoppas ni gillar det. glöm inte att komentera<333//Olivia
Vi vill jätte gärna ha länk byte imorgon? kommentera på vår blogg om ni vill innan imorgon!
Hej Hej! er blogg är super bra! vill du ha länkbyta snart eller? :)
när kommer nästa ???? blir ju bara mer spännande hela tiden ;)
