Chapter 3

-Brrrr brrrr, hördes från min vänstra sida. Jag stack ut handen ur täcket och slog till väckarklockan som ringde. Även om jag var för trött för att gå upp svängde jag benen över sängkanten så att de landade på den mjuka mattan. Jag gick till garderoben och drog på mig ett par jeans och en tröja innan jag gick ner för att äta frukost. Flingpaketet stod redan framme så jag tog bara precis fram en skål och mjölken. Mitt huvud lutade i handflatan samtidigt som jag åt frukosten. När jag var färdig gick jag upp och sminkade mig och lät håret hänga fritt. Sen tog jag tag i väskan och gick ut ur huset bort mot busshållsplatsen. När jag kom fram stod inte Michelle där som hon brukade. Åhh, just det. Det var ju studiedag i dag och jag hade precis gått upp tidigt på en värdefull sovmorgon. Jaja, det var inte så mycket jag kunde göra åt det utan var tvungen att gå tillbaks hem igen istället. Jag gick in i köket och såg en lapp på kylskåpet som jag inte hade lagt märke till innan.

Hej gumman!

Sovit gott? Jag är på jobbet till 6 i kväll och Steve kommer inte hem för än senare, så du skulle väll kunna passa Luke idag?

Du når mig på mobilen om det skulle vara något.

Mamma <3

-          Toppen, muttrade jag. Luke låg förmodligen fortfarande och sov så jag gick in i vardagsrummet och satte på tvn i stället. Degrassi gick på MTV så jag bestämde mig för att kolla på det. Efter ungefär en halvtimme tyckte jag att jag hörde något från ovanvåningen så jag gick upp för att kolla till Luke. Jag öppnade dörren till hans rum och såg hur han satt på golvet och lekte med en utav sina bilar.

-          Är du vaken, frågade jag honom vilket i för sig var en ganska dum fråga då jag ju såg hur han satt och lekte med bilar på golvet. Han såg upp på mig och nickade.

-            Vill du ha frukost, frågade jag honom. Han nickade igen och ställde sig upp på benen men sträckte armarna mot mig som om han ville bli buren. Jag gav i från mig ett svagt stön men lyfte upp honom i alla fall. Jag gick ner för trappan med honom i famnen och satte ner honom på en stol i köket.

-          Pankakor, jag vill ha pannkakor, sa han. Jag kollade på honom och hans valpögon fick mig att ge med mig.

-          Okej då, du ska få pannkakor, sa jag och han började klappa händerna av lycka. Att pannkakor kunde göra ett barn så lycklig. Jag fixade pannkakor till honom och medans han åt frågade jag honom vad han ville göra idag.

-          Jag vill till parken, sa han efter en stunds fundering.

-          Vilken utav de, den stora eller den lilla?

-          Den stooora, sa han och drog ut på det sista ordet.

-          Okej men om vi ska åka till parken får du äta upp dina pannkakor, sa jag och pekade på hanns tallrik. Han nickade och började skyffla in maten i munnen. Jag log åt honom och tog undan hans tallrik och dukade av resten av bordet.

 

 

En halvtimme senare satt jag på en bänk i parken medans Luke var på en av de stora klätterställningarna och klättrade. Jag satt och kollade på honom med ett leende medans jag lyssnade på musik i mobilen. Jag ser i ögonvrån hur någon sätter sig ner bredvid mig men bryr mig inte så mycket om personen. Jag hör en röst från sidan som jag antar kommer från personen som sitter ner bredvid mig.

-          Va? frågar jag personen, som jag nu ser är en väldigt söt kille i 18 års åldern, samtidigt som jag drar ut den ena öronpluggen.

-          Eh, jag sa bara hej, säger han med ett leende.

-          Jaha, okej. Hej! Säger jag tillbaka och ler mot honom.

-          Jag heter Justin, säger han.

-          Jag är Lilly, säger jag och sträcker fram handen. Alltså jag måste seriöst sluta göra det.

-          Så är du här själv eller passar du någon, frågar Justin?

-          Jag är här med min lillebror, säger jag och pekar mot Luke som står högst upp på ställningen.

-          Vem är du här med, frågar jag?

-          Jag är här med min lillasyster, säger han. Vi sitter och små pratar en stund tills Justin kollar på klockan och säger:

-          Du, jag måste sticka nu, men skulle jag kunna få ditt mobil nummer så kan vi väll höras någon gång?

-          Visst, säger jag och börjar rabbla upp mitt telefonnummer.

-          Okej, tack jag ringer dig nån… Mer hinner han inte säga innan han avbryts utav ett skrik som ekar över hela parken.

 


 

så då var tredje kapitlet av Stuck in the moment ute! Hoppas att ni gillar den och glöm inte att komentera vad ni tycker<333

/Nathalie 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0