Chapter 5
- Så berätta om dig då, sa jag och han såg väldigt förvånad.
- Ehh… okej jag heter Justin Bieber…..
Justin perspektiv
Jag granskade henne noga när jag hade berättat vem jag var. Många tjejer brukade flippa ut eller börja gråta men Lilly satt bara och såg på mig med en lugn och aningen förvirrad blick. Hon log mot mig och gav ifrån sig ett svagt knappt hörbart skratt och sade:
- Jaha, ja det förklarar ju hur du kunde ha råd med ett så fint hus i alla fall. Jag bara log mot henne, hon var så naturlig på något sätt. Jag gillade henne, hon var lugn och så normal. Det var något som jag faktiskt kunde sakna ibland i mitt liv, det normala.
- Ja, det gör det nog, det hade kanske varit lite konstigt hur en 18 årig kille hade kunnat köpa ett sådant här hus själv annars antar jag.
- Jo det hade nog varit.
- Så hur länge har du bott i Atlanta då, för du är från Kanada från början va?
- Ja, hur visste du det? frågade jag.
- Åh, när jag bodde i Texas så hade jag en kompis som var helt besatt av dig så ja, jag antar att jag snappade upp en del saker. Hon ryckte på axlarna och log mot mig.
- Jaha, jag har väll bott i Atlanta… Jag vet faktiskt inte riktig, men jag har väll bott här ett år eller så.
- Okej, sa hon och log mot mig. Hon öppnade munnen som för att säga något annat men avbröt sig när Jazmyn och Luke kom ner springandes för trappan.
- Justin, Justin, skrek Jazmyn och sprang fram till mig för att sedan hoppa upp i mitt knä.
- Kolla vad jag har gjort, sade hon och sträckte fram en teckning som jag tror skulle föreställa hur hon och Luke lekte på lekplatsen.
- Har du ritat den här, sade jag och spärrade upp ögonen när jag såg på henne. Hon nickade ivrigt med huvudet och log.
- Luke har också ritat en teckning, sade hon. Hon var så söt och jag var riktigt glad över att hon hade hittat Luke på lekplatsen för jag tyckte synd om henne ibland när hon var här i Atlanta och hälsade på eftersom hon inte hade några kompisar här.
- Vad fin den är, sade jag. Jag såg på Lilly som satt i soffan mitt i mot mig. Luke stod med sin teckning och visade stolt upp den och jag såg hur hon log och berömde honom.
Lillys perspektiv
Jag tittade upp från Lukes teckning och såg hur Justin satt och såg på mig. Det hettade till i kinderna och jag vände snabbt tillbaka blicken till teckningen så att han kanske skulle undgå från att se mina rosa kinder. Det plingade till i min ficka och jag tog upp min mobil telefon. Ett nytt medelande från mamma.
Var är ni någonstans? Vi äterom 10 min
Puss mamma<3
- Oj, Justin vi måste tyvärr gå hem nu.
- Va redan, sade Luke.
- Ja tyvärr, men vi måste hem och äta kvällsmat.
- Okej, men kan jag ringa dig någon gång, frågade Justin.
- Jaja, självklart, sade jag, du har ju mitt nummer. Jag gick ut i hans hall och började ta på Luke hans kläder och hjälpte honom att snöra sina skor.
- Luke, säg hejdå till Jazmyn och Justin, sade jag.
- Hejdå Jasmyn, hejdå Justin, sade han med sin söta barnröst samtidigt han vinkade till de.
- Hejdå! Sade Jasmyn och vinkade tillbaks.
- Hejdå Luke, sa Justin, och hejdå Lilly, vi hörs väll någon gång?
- Det gör vi säkert, sade jag och log och vinkade hejdå till dem innan jag tog Luke i handen och gick ut genom ytterdörren.
Jag kunde inte riktigt förstå att det var den killen var Justin Bieber. Jag menar, han verkade ju så normal. Men på något vis var han endån så olik alla andra killar jag någonsin träffat. Jag såg ner på Luke som gick vid min sida. Han gick glatt fram på gatan samtidigt som han höll mig hårt i handen. Ja, jag hoppades verkligen att det här inte var sista gången jag träffade Justin.
så då var femte kapitlet av stuck in the moment upplagt. Hoppas att ni gillar det och komentera gärna vad ni tycker<3
Nathalie <3<3<3
bra :) men tycker inte att du ska skriva så mycket om barnen det blir bara ointressant , de va jag tycker men annars så är den hur bra som helst :)
jag tycker den är ganska bra! men det blir mycket roligare att läsa när det står massa detaljer iom allt, och att det inte är några stavfel
jag brukar själv sluta läsa när det är stavfel på noveller pågrund av att det inte är lika kul då...