Chapter 14
- Lilly det är inte som du tror vi är bara vänner, sa Justin med en lugn röst. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag orkade inte bry mig utan satte mig rakt der på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Helt ärligt hur mycket kan man gråta på en dag tänkte jag.
- Nej Lilly jag lovar vi är bara vänner jag lovar, sa Justin och tog upp mig i han famn så att jag satt i han knä medan han kramade mig.
- Det är inte det att Jasmine är här för jag tror på dig, sa jag.
- Men vad är det då, sa Justin samtidigt som han tog bort en hårslin
ga från mitt ansikte.
- Min mamma är död…..
Jag vaknade med ett ryck och såg mig skräckslaget runt om i rummet. Det tog ett tag innan jag kom på var jag var någonstans och jag andades ut. Jag låg i Justins säng, jag hade antagligen somnat i hans famn igår, så han hade väll bara burit mig till hans säng i stället. När jag tänkte på hur jag hade somnat i hans famn kom jag också att tänka på mamma. Jag måste ha missuppfattat läkaren igår. Ja, jag hade nog bara missuppfattat honom. Hon lade säkert bara i en koma och skulle vakna upp när som helst. För hon kunde inte vara borta. Jag försökte att låta bli att tänka på ordet som hela tiden verkade vilja tränga sig in, men desto mer jag försökte hålla det borta desto mer började jag tänka på det. Död. Det var ett hemskt ord och hon kunde bara inte vara det. Men hur mycket jag än försökte att hålla det borta så visste jag att jag snart skulle tvingas att möta sanningen. Och det var något jag fruktade. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Jag suckade och vände mig om för att kolla på klockan. Tio över tre. Justin andades tungt bredvid mig och jag försökte att somna om men det gick bara inte så jag sträckte på mig och reste mig upp från sängen så tyst som möjligt så att jag inte skulle väcka Justin. Jag gick försiktigt ner för trappan och in i köket och såg efter ett skåp där han kunde tänka sig att ha glasen. Min hals brände och jag var tvungen att dricka något. Jag öppnade skåp efter skåp tills jag hittade ett med glas i och tog försiktigt fram ett stort glas och fyllde den upp till kanten med kallt vatten. Jag drack girigt och hoppade förskräckt till när jag hörde ett ljud bakom mig.
- Kunde inte du i heller sova, sade Jasmine lugnt och gick fram till mig för att även hon ta ett glas med vatten. Jag skakade bara på huvudet då jag inte orkade svara. Hon såg granskande mig innan hon sade:
- Är du okej? Sade hon och såg bekymrat på mig. Jag fick tillbaka klumpen i magen och tänkte återigen på mamma. Hur kunde jag låta bli att tänka på det? Skulle jag berätta allt för Jasmine? Jag menar jag kände ju knappt henne, men samtidigt så ville jag ju verkligen berätta för någon.
- Nä, faktiskt inte, sade jag och såg ner i golvet. Jag försökte låta bli att möta hennes blick och gick i stället mot vardagsrummet och satte mig ner med glaset i handen. Jasmine följde efter och satte sig ner mitt i mot mig.
- Vill du prata om det? frågade hon. Jag nickade och började berätta. Jag berättade om min pappa som hade dött i krig, jag berättade om Texas och mina gamla kompisar och jag berättade om mamma, hur jag vägrade att tro på det men sakta började inse fakta och hur ont det gjorde. Det var jobbigt att berätta och jag kunde inte hålla tårarna inne utan började gråta men fortsatte ändå att berätta och Jasmine var en väldigt bra lyssnare, hon avbröt mig inte en enda gång utan bara såg på mig och nickade i mellan åt och jag kände verkligen att jag kunde berätta allt. Jag tror att jag satt och pratade i minst en timme och jag kände hur det faktiskt hjälpte att prata. Det var bara en liten skvätt kvar av vattnet och jag drack snabbt upp det innan jag reste på mig för att gå in i köket och ställa glaset. Sedan sade jag god natt till Jasmine och gick upp för trappan igen och in Justins sovrum. Jag öppnade försiktigt dörren och försökte låta bli att höras när jag gick över golvet och lade mig ner i sängen igen. Jag vände mig mot honom och såg på honom när han sov. Han öppnade försiktigt ögonen och kisade mot mig medans jag bara låg kvar och såg trött på honom.
- Är du redan vaken?
- Ja, jag var bara nere och tog ett glas med vatten och pratade med Jasmine, sade jag.
- Jasmine? Sade han förvånat.
- Jag trodde inte att ni var kompisar, sade han.
- Nä, men vi pratade och det var skönt att berätta för någon om allt som har hänt och hon är faktiskt en väldigt bra lyssnare, sade jag. Han såg på mig och jag försökte mig på ett leende som förmodligen blev väldigt fejkat.
- Är du säker på att du är okej? Frågade han.
- Jag vet inte om man kan kalla det okej efter allt som har hänt, men jag är inte ett vrak i alla fall som det inte går att prata med om det är det du menar, sade jag. Han såg på mig och log mot mig innan han lade ena armen om mig och drog in mig i hans famn.
- Du vet att jag alltid kommer att var där för dig, va? Viskade han i mitt öra.
- Jag vet, sade jag och lutade huvudet mot hans arm. Jag visste att det skulle bli tufft den närmaste tiden men så länge som jag hade Justin som stöttade mig visste jag att jag skulle komma igenom det i alla fall och det var något som lugnade mig. Att veta att han skulle finnas där för mig var det som gjorde att jag faktiskt kunde somna och jag slöt ögonen för att än en gång somna i hans famn.
Då var äntligen kapitel 14 ute, jag hoppas att ni gillar det och ursäkta för förseningen.
/Nathalie
Glöm inte att kommentera<3
