Kapitel 4 Shopping in N.Y.C
Jag satt i soffan tillsammans med Amber och smuttade på mitt kaffe samtidigt som jag åt min frukost. På teven visades gamla avsnitt utav The Big Bang Theory och jag försökte att koncentrera mig på teven men det var svårt att undgå Amber som satt och stirrade på mig. Jag hade gjort misstaget att berätta för henne om killen jag hade sprungit in i och hon vägrade att släppa det. Tillslut gav jag upp mina försök att ignorera henne och vände mig surt om mot henne och suckade.
- Kan du bara säga vad det är i stället för att sitta och stirra på mig? sade jag.
- Jag fattar inte hur du kan tycka att det här inte är en stor grej.
- Varför skulle jag tycka att det är det?
- För att det är det! Du sprang in i en tydligen jävligt snygg kille som bad om ditt telefonnummer och ville bjuda ut dig. Hur ofta händer det i egentligen?!?
- Jag vet ju inte ens om han kommer att ringa mig.
- Tro mig, han kommer att ringa dig, sade Amber och såg på mig och jag kunde inte låta bli att le och tittade ner i min kopp för att försöka dölja det.
- Tror du? Frågade jag henne och försökte låta bli att låta för hoppfull.
- Självklart! Jag menar varför skulle han inte ringa dig?
- Jag vet väll inte, han kanske tyckte att jag verkade konstig som stirrade på honom så mycket eller något.
- Hade han tyckt att du var konstig hade han nog inte frågat efter ditt nummer, sa Amber och jag var tvungen att hålla med henne. Hade han tyckt att jag var skum hade han nog intefrågat efter mitt nummer. Jag reste mig upp och gick ut i köket för att hälla ut resten utav kaffet som hade blivit kallt och äckligt.
- Vad ska vi göra idag, frågade jag Amber från köket.
- Kan vi inte gå ner i stan och shoppa eller i alla fall kolla vilka butiker det finns och sådant. Sa Amber.
- Ja, det låter jätte bra jag ska bara göra mig i ordning så kan vi sticka sen, sa jag och gick in till mitt rum och bestämde mig sedan för att ta en snabb dusch innan vi stack ut.
*
Medans Amber var inne och provade sin elfte klänning (Tror jag? Jag tappade räkningen någonstans efter klänning nummer åtta) satt jag utanför provhytten och såg slött på mobilen. Jag hade ett sms från mamma (Wow, jag kände verkligen mig populär! Lägg märke till sarkasmen) hon undrade bara hur vi hade det och eftersom jag inte hade något bättre för mig passade jag ändå på att svara henne. Precis när jag tryckt på send öppnade sig dörrarna och Amber kom ut i en röd och väldigt söt klänning.
- Vad tycker du? Frågade Amber och såg granskande på sig själv i spegeln.
- Den är söt, sade jag.
- Mm, jag vet inte riktigt. Jag har ju ändå redan köpt en klänning.
- Ja, det är ditt val, sade jag och såg ner på mobilen igen.
- Förlåt om jag tar tid på mig jag har bara så svårt för att bestämma mig, sa Amber till mig och suckade samtidigt som hon kollade ner på klänningen som hon hade på sig.
- Det är lugnt, jag menar vi kanske bara kommer till New York en gång och då är det väll lika bra att passa på, sa jag och log mot henne.
- Tack och jag lovar att jag ska skynda mig, sa hon och gick in i omklädningsrummet igen när min mobil plötsligt började ringa. Okänt nummer. Jag skulle precis trycka på upptaget när jag kom och tänka på den killen jag sprungit in i så jag bestämde mig för att det bästa att göra var kanske att svara i alla fall.
- Hej, det är Haley, sade jag så glatt jag kunde i telefonen utan att låta dum.
- Hej! Det är Justin, sade killen i telefonen och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eftersom jag aldrig fick reda på hans namn.
- Eh, heej? Sa jag och jag hörde ett lätt skratt i telefonen.
- Jag vet i äntligen inte om jag har kommit rätt men råkade jag typ gå in i dig förmiddags?
- Det låter som jag, sade jag och skrattade.
- Okej bra. Jag tänkte fråga om du fortfarande är intresserad utav den där middagen?
- Ja, självklart.
- Bra! Var bor du?
- The New York Palace, men du behöver inte hämta upp mig. Bara säg vilken restaurang och tid så…
- Nej, jag hämtar dig. Jag är utanför hotellet vid 8 ikväll, okej?
- Eh, ja det låter jätte bra, sade jag förvånat.
- Bra, då ses vi i kväll.
- Ja. Hejdå!
- Hejdå! Sade han och lade på och jag stirrade ner på telefonen. Han hade faktiskt ringt. Jag hade varit säker på att han inte skulle ringa, han verkade som den typen, om det nu fanns någon sådan typ.
- Vem var det du pratade med? Frågade Amber som kom ut ur omklädningsrummet i sina vanliga kläder.
- Justin.
- Vem är det?
- Han killen jag sprang in i, sa jag undvikande.
- Så han ringde dig!
- Ja, sade jag och kunde inte låta bli att le.
- Jag visste det! Jag sade ju att han skulle ringa dig! Sade Amber glatt och sprang fram för att krama mig.
- Så när ska ni träffas då? Frågade Amber efter en stunds kramandes.
- Ikväll. Han hämtar upp mig utanför hotellet vid 8.
- Vart ska ni?
- Jag vet faktiskt inte? Han sade inte det.
- Okej. Har du bestämt vad du ska ha på dig än? Frågade hon nyfiket. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha på mig! Han sa inte om det skulle vara någon fin restaurang så jag visste inte riktigt vilken typ av kläder ens ingång jag skulle ha på mig.
- Nä, jag har ingen aning, sade jag.
- Bra! För nu ska vi leta kläder till dig istället, sade Amber glatt och tog tag i min hand för att dra med mig ut ur butiken rätt ut på Times Square. Jag följde efter henne och såg upp mot alla reklamskyltarna. De var gigantiska och alla lyste i olika färger och ja, det var faktiskt ganska coolt men särskilt en skylt fångade min uppmärksamhet och jag drog Amber i armen så att hon stannade.
- Amber vem är det? frågade jag och pekade på skylten.
- Han? Haley det är ju Justin Bieber! Asså jag vet att du kanske inte är jätte intresserad men hallå! Han är typ den kä… sa Amber och började babbla på men jag hade sluta lyssna. Killen på skylten var någon som jag kände igen mycket väl och som jag skulle träffa om bara några timmar.
Förlåt för förseningen men här är i alla fall kapitlet och ni hade säkert jätte svårt att lista ut vem killen hon sprang in i var?!? 
Kapitel 3 First Meeting
Previous:
Hissen plingade till och vi gick ut för att börja leta efter vårt rum. Vi gick ner för den långa korridoren som var lika fint inredd som lobbyn fast utan fåtöljer eller soffor. Jag hittade vårt rum och Amber tog fram den elektriska nyckeln som hon hade fått.
- På tre? Frågade hon och såg på mig och jag nickade.
- 1, 2, 3, sa vi och tryckte in nyckeln och öppnade dörren…
- Ahhh, skrek vi samtidigt som vi sprang in i rummet. Det var det finaste hotellrum jag någonsin sett och det var modernt inrett och hade ett vardagsrum, ett kök och två sovrum. Det var som vår egen lyx lägenhet. Jag sprang in i det ena sovrummet och slängde mig på sängen i en hög av kuddar, sängen var lätt den skönaste jag någonsin lagt på. Jag slöt ögonen och kände sedan hur en kudde träffade mig i magen. Jag stönade och såg sedan upp på en flinande Amber som stod i dörröppningen med ännu en kudde i handen.
- Åh, du är så död. Sa jag och kastade mig upp ur sängen med en kudde i handen. Amber var snabb och hade redan försvunnit när jag kom ut ur rummet. Jag kände hur ännu en kudde träffade mig fast denna gången i bakhuvudet. Bakom mig stod Amber och jag kastade mig över henne innan hon han smita igen. Jag drämde kudden på henne flera gånge tills hon tillslut gav upp.
- Okej, okej jag ger mig, skrattade hon och jag flinade nöjt för mig själv.
- Det är därför man inte bråkar med mig, för det slutar ändå med att man får stryk, sade jag nöjt men insåg sedan hur fånigt det lät och började skratta.
- Ignorera vad jag precis sade, sa jag och viftade med handen framför ansiktet medans Amber låg dubbel på golvet utav skratt. Jag skrattade åt henne och gick sedan ut i köket för att hämta något att dricka. I köket fanns ett normalstort kylskåp och inte ett minikylskåp som det brukar finnas på vanliga hotellrum. Jag öppnade dörren till kylskåpet och hittade snabbt en burk med cola som jag snabbt öppnade och drack girigt utav. Min mage kurrade högt och jag tog det som ett tecken på att det nog var dags för middag och gick ut till Amber för att fråga henne om hon också var hungrig.
- Jag börjar bli ganska hungrig, sa jag när jag kom ut till Amber som satt i vardagsrummet framför teven.
- Mm, jag med.
- Är det okej om vi kanske bara beställer kinamat eller något liknande för jag orkar nog ärligt talat inte lämna rummet? Frågade jag henne och satte mig bredvid henne i soffan.
- Jag orkar inte heller gå någonstans.
- Jag kan ringa och beställa men vad vill du ha för något? Frågade hon.
- Ehm, jag tar nog biff med nudlar, tror jag.
- Okej, då ringer jag och beställer nu, sade hon och gick för att leta reda på numret till en kinarestaurang.
- Gör du det, så går jag in och duschar så länge, sade jag och började gå mot badrummet. Badrummet var så klart lika fint och modernt inrett och det hängde vita handukar bredvid duschen. Jag log lyckligt för mig själv och satte igång duschen och började ta av mig kläderna. Innan jag skulle hoppa in i duschen granskade jag mitt ansikte i spegeln som började bli immig av vattenångan som kom från duschen. Jag hade mörka ringar under ögonen som förmodligen hade kommit till under flygturen och mitt blonda hår var uppsatt i slarvig knut som jag drog ut och borstade igenom innan jag hoppade in i duschen. När vattenstrålarna träffade mig kände jag hur jag fick gåshud. Efter ett tag vande jag mig vid vattnet och började slappna av. Det var skönt att duscha, särskilt eftersom jag hade känt mig så smutsig efter att vi hade klivit av planet. Jag drog händerna genom håret och började schamponera in det. Efter ett tag i duschen kom jag på mig själv med att sjunga och inte det var inte vackert så jag tystnade genast. Jag stängde av duschen och tog en utav de vita handukarna från hotellet och svepte den om mig. Under spegeln låg min necessär som jag tog fram och drog ut min återfuktingskräm som jag började smörja ansiktet med. Mitt ansikte brukade alltid bli torrt men inte resten utav min kropp utav någon outgrundlig anledning. Jag hörde en knack på dörren och hur Amber skrek till mig att maten hade kommit.
- Kommer strax, skrek jag till svar och började ta på mig ett par mjukisbyxor och hoodtröja innan jag gick ut till henne och satte mig ner i soffan och ryckte åt mig min mat.
- Fan, vad hungrig jag var, sade jag och åt glupskt utav mina nudlar.
- Mm, jag med, sa Amber. Vi satt och åt resten utav vår mat i tystnad och kollade på någon dålig komedi som gick på tv. När filmen slutade hade Amber somnat på soffan så jag lade en filt över henne och gick sedan för att gå och borsta tänderna. Så fort jag kom in i mitt rum igen lade jag mig på sängen och somnade nästan omedelbart.
*
Jag började sakta vakna men ville inte riktigt öppna ögonen än men gav tillslut upp och var tvungen att kolla på klockan i mobilen. Den var bara åtta på morgonen så jag försökte att somna om men det var helt omöjligt så efter tio minuter gav jag tillslut upp och gick ut i köket för att äta frukost. Amber sov fortfarande och frukosten serverades nere i matrummet så jag bestämde mig i stället för att gå ut och köpa kaffe och någon bulle. Jag hade för mig att jag hade sett typ en Starbucks ganska nära hotellet när vi hade kört hit igår, så jag tog bara på mig ett par jeans och en slapp tröja till och kammade bara snabbt igenom mitt hår, för trött för att göra något speciellt med det. Jag tog min plånbok och stoppade ner den i en väska tillsammans med min mobil och nyckeln till hotellrummet och gick sedan ut ur hotellrummet och låste dörren efter mig. När jag kom ut ifrån hotellet försökte jag komma ihåg åt vilket håll Starbucks hade legat men fick tillslut gå på min magkänsla i stället. Det var inte så mycket folk ute, vilket jag tyckte var ganska skönt. Efter bara fem minuter visade det sig att min magkänsla hade haft rätt, lite längre fram på högersida låg Starbucks. Jag gick triumferande in genom dörrarna, nöjd över att jag hade hittat det så fort. Jag fram till disken och började beställa.
- Hej! Eh, en mellan cappucino och en stor latte med extra socker, tack. sade jag.
- Något mer? frågade tjejen bakom disken och började knappa in min beställning på sin dator.
- Ja och en blåbärsmuffin.
- Var det bra så?
- Ja.
- Då blir det 11$ tack, sade hon och jag började gräva i min väska efter pengarna och hittade de tillslut och gav de till henne. Hon vände sig sedan om och började fixa med min beställning.
- Varsågod, sade hon och sträckte sedan kaffet och muffinsen till mig.
- Tack så mycket, sade jag innan jag tog det och gick ut genom dörren. Jag försökte att hålla kvar kaffet i mina händer utan att tappa det och var så fokuserad på att kolla ner på kaffet att jag inte märkte när någon närmade sig framför mig och gick rakt in i personen. Jag tappade kaffet i marken och kände hur marken började närma sig och blundade automatiskt och förberedde mig för smärtan som skulle träffa mig i ryggen men fångades utav ett par starka händer innan jag tog i. Jag öppnade försiktigt ögonen och granskade personen som hade fångat mig. Det var en kille i kanske i artonårsåldern med brunt hår som var instoppat under en svart keps och ett par glasögon som täckte hans ögon, men döma utav det jag kunde se utav honom var han väldigt snygg.
- Är du okej? Frågade han med en orolig röst.
- Ja, sade jag svagt och fortsatte att studera hans ansikte. Ja, han såg riktigt bra ut, tänkte jag när han harklade sig försynt och jag kom på att han fortfarande höll mig i min famn och reste mig genast upp. Han böjde sig ner och gav mig sedan mitt kaffe och min muffin som faktiskt hade klarat sig.
- Tack, sade jag och log mot honom i ett tacksamt leende.
- Ingen orsak, sa han och log tillbaka. Han verkade bekant på något sätt och det störde mig att jag inte kunde placera honom. Jag stod där som ett fån och studerade honom igen när han plötsligt avbröt mig i mina tankar.
- Du, jag måste verkligen sticka nu men jag kanske skulle kunna få ditt nummer så kanske vi skulle kunna träffas någon gång och typ äta middag eller något? frågade han mig.
- Ehum, visst, sade jag och började gräva i min väska efter ett block (som jag utav någon outgrundlig anledning alltid bar med mig) och hittade sedan en penna som jag skrev ner mitt nummer på och gav det till honom.
- Här, sade jag.
- Tack, jag ringer dig sen, sa han och började gå iväg medans jag stod kvar förvirrad på trottoaren. Vad hade precis hänt?
...
Kapitel 2 Vacation Time
- Ja,okej. Men allvarligt, gillar du honom? Frågade hon igen.
- Nej, jag gillar inte honom, snäste jag åt henne och ångrade mig genast.
- Jag menar, han dumpade mig för över ett halvår sedan så helt ärligt har jag varit tvungen att gå vidare. Visst kan jag sakna honom ibland men inte på det sättet om du förstår vad jag menar, sade jag och hoppades att hon skulle nöja sig med den förklaringen.
- Ja, jag förstår, sade hon och nickade samtidigt som vi började gå mot kassan för att betala skorna.
Det var typiskt torsdags väder, på något sätt, då regnet hängde i luften, marken var blöt efter nattens regn och allting bara kändes grått och tråkigt. Vädret hade tyvärr smittat av sig på mitt humör och jag var både trött och sur utan att i äntligen veta varför. Jag klampade in i skolan och marscherade fram till mitt skåp och hängde in jackan och väskan för att sedan ta fram mina böcker.
- Hejsan! Sade Amber glatt när hon hoppade fram till mig ovanligt glad verkade det som.
- Hej, mumlade jag fram.
- Oj, någon är visst inte på humör idag, sade Amber fortfarande lika glatt.
- Mm, sade jag bara utan att orka lämna någon vidare kommentar.
- Jag tror jag vet hur jag ska kunna muntra upp dig, sade Amber och grep tag i min arm och drog med mig en bit bort från skåpet.
- Du vet ju att jag anmälde mig till den där tävlingen, sa hon och jag nickade.
- Den där då man kunde vinna en resa till New York, va? Sade jag.
- Ja, precis. Så igår fick jag ett svar att jag hade vunnit! Halv skrek hon och jag log mot henne.
- Grattis gumman! du Sade jag och drog in henne i en kram.
- Och det är inte allt. Vad händer om jag säger att det är en resa för två? sade Amber glatt och vickade på ögonbrynet. Jag såg på henne frågande ett tag innan jag förstod vad det var hon menade.
- Vänta, bjuder du med mig till New York, sade jag förvånat och såg på henne och hon nickade ivrigt.
- Herregud, allvarligt! Skrek jag och hoppade fram för att krama henne.
- Ja, jag har redan pratat med mina föräldrar så nu är det bara dina kvar men mamma lovade att de skulle prata med dem så att de visste att allting var okej och så, sade hon glatt och jag började skratta av lycka.
- Men när ska vi åka? Frågade jag.
- Vi åker redan nästa torsdag, så det är bara en vecka kvar, sade hon glatt.
- Och vet du vad det bästa är?
- Nä vadå? Sa jag nyfiket.
- Vi kommer bo på ett femstjärnigt hotell, alltså kan du fatta det!
- Jag vill inte förstöra men jag tror inte att jag har råd med det, sade jag och såg besviket på henne.
- Åh din dummer! Hotellet ingick i vinsten så vi betalar inte ett skit, sade hon och jag log brett. Jag skrattade och gick sedan i armkrok med Amber till första lektionen för dagen.
En vecka senare
Jag såg ut genom det lilla fönstret i flygplanet och såg hur staden närmade sig under oss. New York var ofantligt stort och jag var ändå uppvuxen i Los Angeles så jag var van vid storstaden men New York var verkligen sjukt stort och jag gillade det. Jag hade alltid älskat stora städer både för utbudet av butiker men också för att det är så lätt att smälta in i en stor stad. Jag tog upp min kamera och tog ett foto, eller kanske mer tjugo foton, men jag kanske bara skulle hit en gång så det var väll lika bra att ta ordentligt med foton. Jag vände mig mot Amber som hade somnat med munnen öppen och tog en bild på henne med och skrattade, hon såg ganska rolig ut faktiskt. Vi hade flygigt i fem timmar och jag var glad att det var ett direkt flyg så att vi slapp att mellanlanda för det hade bara dragit ut på det hela. Jag började städa lite vid min plats så att det skulle gå snabbare sen. Jag slängde ner min cola i väskan eftersom det fortfarande fanns lite kvar, tillsammans med mitt choklad och en liten chipspåse(jag hade väll inte ätigt något speciellt nyttigt på planet om vi säger så). Jag suckade och väntade på att piloten skulle börja gå ner för landning medans jag kände hur han nog cirkulerade ett varv runt landningsbanan först, antagligen för att vänta in klartäcken från flygplatsen. Jag tryckte mig tillbaka i stolen och slöt ögonen, inte för att jag var trött eller försökte sova utan för att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag hatade att flyga annars men den här gången hade det faktiskt gått ganska bra, även om jag hade varit livrädd vid starten och suttit på helspänn i min stol så hade jag faktiskt börjat lugna ner mig lite nu. Amber hade försökt underhålla mig så att jag inte skulle tänka på hur högt upp vi faktiskt var men hade efter ett tag somnat mitt under ett kortspel. Jag hade försökt att göra samma sak men det var helt enkelt omöjligt att somna på 10 000 meter upp i luften. Jag kände hur planet började gå ner för landning och jag grep tag i stolens armstöd. Bredvid mig hörde jag hur Amber grymtade till bredvid mig och jag öppnade försiktigt ögonen för att se på henne. Hon började sätta sig tillrätta i stolen och gnuggade sig i ögonen och såg sedan upp på mig.
- Vad är klockan? Frågade hon sömnigt.
- Tjugo över tre, tror jag.
- Okej, sa hon och började sedan rota i sin väska och leta efter något. Efter en stunds letande drog hon fram ett paket med tuggummi och stoppade in två stycken i munnen.
- Vill du ha? Frågade hon och sträckte fram paketet mot mig.
- Nä tack, jag har själv, sa jag och pekade på min mun samtidigt som jag smaskade extra ljudligt.
- Ok, sade hon och ryckte på axlarna. Planet tog i marken och jag hoppade till i min stol. När planet hade stannat började folk runt omkring mig applådera (inklusive Amber, som till och med skämde ut mig genom att busvissla, moget) medans jag bara andades ut och försökte komma ur planet så fort som möjligt. Jag tog min väska och försökte tränga mig ut i gången och komma ut ur flygplanet med Amber hack i häl. Vi skyndade oss för att hämta våra väskor även om vi inte hade brottom, men jag ville komma ifrån flygplatsen. Jag längtade till hotellet så att jag kunde duscha för jag kände mig så ofräsch efter någon timme på flygplatsen och flera timmar på flygplanet. Vi behövde bara vänta i någon minut, en förvånansvärt kort tid om du frågar mig, innan vi såg våra väskor och kunde komma ut från flygplatsen för att försöka få tag på en taxi. Amber verkade väldigt van och jag undrade hur mycket hon hade rest i äntligen. Utanför flygplatsen stod flera taxibilar och väntade och alla i samma gula färg som var så typisk för New York. Taxin luktade cigarrök och jag blev förvånad över att de fick lov att röka i taxin. Radion spelade musik som jag endast kunde identifiera som ”ny” eftersom jag inte hade en aning om vad det var för något och försökte inte heller. Jag såg ut på Manhattan eller i alla fall den gatan i Manhattan som vi var på just nu och skulle jag inte varit från Los Angeles hade nog de här byggnaderna varit mer än gigantiska för mig för det var precis var de var, gigantiska. Min kamera låg i min väska och jag tog upp den ännu en gång för att ta ett foto och passade på att ta ett av Amber också som satt och studerade sina naglar. Hon ryckte till när blixten gick av och såg upp på mig.
- Smile, sade jag och knäppte av ännu ett foto. Hon log och gjorde sedan en grimas som var allt annat än vacker och som jag stolt lyckades få med på bild.
- Får se, sade hon precis som ett litet barn och lutade sig mot mig. Jag visade henne bilderna och hon började skratta och gömde ansiktet i händerna.
- Fan vad ful jag ser ut! Du måste radera dem sen, lovar du? Sade hon och flinade mot mig.
- Jaja, sade jag och tänkte på vilken tur det var att jag tog med min dator så att jag kunde ladda över de där sen så att de skulle vara säkra. Taxin stannade och vi hoppade av. Jag hoppade av taxin och såg upp vad jag antog var vårt hotell. Det såg otroligt lyxigt ut och då förmodligen svindyrt om vi hade betalat för det. Amber betalade taxi chauffören även fast jag protesterade och sa att jag kunde betala eftersom hon ju trots allt hade bjudit med mig på den resan, men hon insisterade. Vi gick in genom entré dörrarna och lobbyn var så otroligt fin och väldigt modernt inredd. Jag betedde mig säkert som en idiot där jag stod gapandes med stora ögon och såg mig omkring i den fina lobbyn. Amber hade som tur var lite mer fattning än jag och gick fram och började checka in medans jag följde efter henne helt förtrollad av vad jag såg. Som tur var skötte hon allt så jag behövde bara följa efter henne in i hissen.
- Vilket rum ska vi bo på? Frågade jag henne och såg hur hon tryckte in knappen till våning 18 i hissen. Vi skulle tydligen bo ganska högt upp i hotellet men när jag såg att det fanns 24 olika knappar till våningarna insåg jag hur stort hotellet i äntligen var.
- Vi har rum 302, sade hon och jag såg förväntan i hennes ögon.
- Jag kan inte riktigt förstå att vi faktiskt är här, sade jag och såg glatt på henne samtidigt som det kändes som om hela jag ville börja dansa utav lycka eller så var jag bara konstig från flygresan, vem vet.
- Nä jag vet, jag kan inte heller riktigt fatta det, sade hon och jag tror att hon var ungefär lika förväntans full som jag. Hissen plingade till och vi gick ut för att börja leta efter vårt rum. Vi gick ner för den långa korridoren som var lika fint inredd som lobbyn fast utan fåtöljer eller soffor. Jag hittade vårt rum och Amber tog fram den elektriska nyckeln som hon hade fått.
- På tre? Frågade hon och såg på mig och jag nickade.
- 1, 2, 3, sa vi och tryckte in nyckeln och öppnade dörren…
Så, då är äntligen det andra kapitlet ute! Hoppas ni gillar det<3
FÖRBÄTTRING
Kapitel 1- The Pilot
- Girl I've been fooled by your smile, I was mist… sjöng Amber högt och väldigt falskt så att det hördes över hela affären innan jag hann avbryta genom att smälla till henne på armen.
- Sluta, skrattade jag. Du skämmer ju ut mig.
- Vadå? Du frågade ju om jag kunde sjunga, och där har du svaret, sa hon och log samtidigt som hon fortsatte att leta bland några kläder.
- Ja, men jag förväntade mig kanske inte riktigt en minikonsert här inne i affären, sa jag och kunde inte sluta att små skratta.
- Den här var fin, vad tycker du om den här? Sade Amber och höll upp ett vitt tunt linne framför sig.
- Ja, den var jätte fin, sade jag och gick mot en hylla med byxor på.
- Så, hur går det med Zack? Frågade jag henne och såg hur hon himlade på ögonen när jag nämnde hans namn.
- Jag vet faktiskt inte, sa hon och suckade. Ena minuten är han världens sötaste och är så jävla schysst för att sedan bara behandla mig som skit, rent ut sagt. Jag tyckte synd om henne. Det kändes som om hon och Zack alltid hade varit tillsammans och jag brukade alltid tycka synd om Amber när de hade sådana här ”tysta bråk”, och ska jag vara helt ärlig har de bråken blivit allt vanligare.
- Äh, du vet hur Zack är, han skulle aldrig kunnat lämna dig, sade jag tröstande och log mot henne.
- Jag kanske bara överdriver, sade hon och var nog lite lättad över att det kanske inte var så alvarligt i alla fall. Vi gick runt i affären ett tag och jag bestämde mig tillslut för att köpa ett par ljusa jeans som jag hade blivit lite smått förälskad i.
- Är du hungrig? Frågade jag Amber och nickade mot Starbucks som låg bara lite längre fram.
- Ja, lite. Är du?
- Ganska så, faktiskt, sade jag och började gå mot Starbucks. Vi beställde varsin macka och smothie innan vi gick och satte oss vid ett fönster bord så att vi hade utsikt över L.A. Även om jag var uppvuxen här och hade sett nästan samma utsikt tusentals gånger innan, så var den nästan lika imponerande varje gång. Jag kom ihåg när jag var liten och var här med mamma, då brukade jag alltid försöka se vad som hände inuti alla skyskrapor och hitta på historier för varje byggnad. Jag vände mig mot Amber som satt och åt sin macka med hela ansiktet såg det ut som och jag skrattade till.
- Vad skrattar du åt? Sade Amber med munnen full av kalkon macka som hon lyckades spotta ut hälften utav på bordet framför sig. Detta gjorde ju knappast att jag slutade skratta utan snarare tvärtom började jag rent ut sagt asgarva. Hon kollade på mig och efter ett tag började även hon skratta utan att nog i äntligen veta vad det var hon skrattade åt. Jag såg upp från bordet och bort mot kassan där en kille och en tjej i vår ålder precis stod och betalade. Jag såg lite närmare på killen och granskade honom innan jag kom på vem det var.
- Fan, svor jag för mig själv och försökte att krypa ihop i stolen så mycket som möjligt för att göra mig osynlig.
- Vadå, vad är det? sade Amber förvånat och avbröt sin skrattattack.
- Eric är här, sade jag tyst och satte handen för ena sidan av ansiktet för att skymma det.
- Vem är Eric, sade hon och förstod inte alls vem det var jag pratade om.
- Du vet mitt ex Eric, sade jag och sjönk ihop ännu mer i stolen. Även om vi hade gjort slut för över ett halvår sedan så hade vi väll inte direkt skilts åt som vänner om man säger så.
- Vänta, ditt ex Eric? Sade hon och jag nickade bara tills svar.
- Han som var otrogen mot dig på vårbalen?
- Ja, han. Sade jag irriterat och såg att han började gå åt vårt håll.
- Fan Amber, han är på väg hitåt.
- Är han, sade hon och vände sig om för att försöka se honom.
- Amber! Låtsas inte om honom, bara låt de gå förbi, sade jag och drog handen genom håret och gjorde misstaget att se upp precis när de passerade vårt bord. Han stannade upp och såg på mig för att sedan spricka upp i ett leende.
- Haley! Vad gör du här? Sade han glatt och böjde sig ner för att krama mig. Jag kramade honom svagt tillbaka och såg på honom med en frågande blick. Han verkade inte fatta att jag kanske fortfarande var en aning sur på honom efter vad han hade gjort, men han verkade hur glad som helst.
- Eh, äter, sade jag och pekade på mackan som lade framför mig och tyckte att frågan hade varit ganska korkad då jag satt med en macka framför mig.
- Åh, jag har ju helt glömt bort, sade Eric och vände sig om till tjejen som stod bredvid honom.
- Haley, det här är Chelsey, min flickvän. Chelsey, det här är Haley, sade han och pekade på mig och Chelsey. Jag sträckte fram handen och skakade hennes hand.
- Trevligt att träffas Chelsey, sade jag och log ett förmodligen väldigt stelt leende.
- Detsamma, sade hon och log mot mig. Eric såg ut över lokalen och suckade.
- Det ser inte ut att vara något bord ledigt, vi skulle inte kunnat sitta här med er? Sade Eric och jag fick lite panik inombords. Jag tänkte absolut inte sitta här med mitt ex och hans nya flickvän.
- Eh, vi tänkte faktiskt precis gå så ni kan ta vårt bord, sade jag och reste mig upp.
- Men du har ju mer än hälften kvar på din macka, sade Eric och såg frågande på mig.
- Ja, jag vet. Men vi ska faktiskt se en film som börjar om mindre än fem minuter, ljög jag.
- Jaha, okej, sade han och jag och Amber reste oss upp så att de kunde sätta sig ner vid bordet.
- Det var trevligt att ses i alla fall, sade Eric och log mot mig.
- Ja, det var det. Ha det bra, sade jag och började gå ut från Starbucks och hörde hur Amber i bakrunden ursäktade sig för att ta med sig resterna av sin macka.
- Du kunde bara inte lämna kvar den, sa jag suckade samtidigt som vi lämnade Eric och Chelsey bakom oss.
- Om du tvingar mig att gå när jag knappt har börjat äta än, får jag faktiskt lov att ta med mig mackan som jag har betalat för, sade hon surt och betonade jag. Jag bara skakade på huvudet och tyckte inte att det var lönt att fortsätta diskussionen. Vi fortsatte under tystnad in i nästa butik.
- Eric verkade väldigt glad över att träffa dig, sade Amber plötsligt.
- Hm, det märkte jag inte, sade jag tyst även om jag visste mycket väl vad det var hon pratade om.
- Jag trodde att det var han som dumpade dig? Sade hon frågande och såg på mig när jag tog ner ett par svarta pumps från en hylla.
- Jo, sade jag och försökte svara så kort som möjligt så att hon skulle sluta att prata om honom.
- Var det Chelsey som han var otrogen med innan? frågade hon och jag tog på mig pumpsen och ställde mig framför spegeln för att se hur de såg ut på. De var snygga och klacken var inte alltför hög, så jag skulle kunna använda de till vardags också.
- Jag vet inte, svarade jag och spelade ointresserad.
- Vad tycker du om de här skorna? Frågade jag henne istället så att hon skulle sluta prata om honom.
- Jo, de är jätte snygga, men gillar du han fortfarande? frågade hon nyfiket och jag kunde inte hjälpa att jag började bli lite irriterad på hennes frågor.
- Jag tror att jag ska ta de här, sade jag bara och undvek hennes fråga.
- Ja,okej. Men allvarligt, gillar du honom? Frågade hon igen.
- Nej, jag gillar inte honom, snäste jag åt henne och ångrade mig genast.
- Jag menar, han dumpade mig för över ett halvår sedan så helt ärligt har jag varit tvungen att gå vidare. Visst kan jag sakna honom ibland men inte på det sättet om du förstår vad jag menar, sade jag och hoppades att hon skulle nöja sig med den förklaringen.
- Ja, jag förstår, sade hon och nickade samtidigt som vi började gå mot kassan för att betala skorna.
Okej, så nu var det första kapitlet ute. Hoppas att ni gillar det och glöm inte att kommenter vad ni tycker:)
Nya novellen
Ny novell???
Hinner inte!
Jag (Olivia) skulle igentligen har lagt ut kapitlet för en vecka sedan men jag hinner verkligen inte. Jag tycker attt det är jätte roligt att skriva noveller men jag måste tyvärr sluta. Jag är jätte ledsen för det men skolan kan ju aldrig sluta dela ut en massa läxor och att ha 1-2 prov varje vecka är inte roligt. Jag vet inte riktigt vad Nathalie ska göra. Men när jag snacka med henne senast sa hon att hon skulle behålla den eller börja på en ny. Jag sa till henne att jag kunde hjälpa henne om hon skulle behöva hjälp eller något. Jag kommer sakna att få söyta komentarer av er läsare men sånt är livet. Vem vet jag kanske kommer tillbaka eller något. Nathalie kommer nog att höra av sig snart om vad som kommer hända!
Då säger jag väll hejdå och jag kommer sakna er jätte mycket. Ha det gött så kanske vi hörs sen!
~Olivia <3
Chapter 14
- Lilly det är inte som du tror vi är bara vänner, sa Justin med en lugn röst. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag orkade inte bry mig utan satte mig rakt der på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Helt ärligt hur mycket kan man gråta på en dag tänkte jag.
- Nej Lilly jag lovar vi är bara vänner jag lovar, sa Justin och tog upp mig i han famn så att jag satt i han knä medan han kramade mig.
- Det är inte det att Jasmine är här för jag tror på dig, sa jag.
- Men vad är det då, sa Justin samtidigt som han tog bort en hårslin
ga från mitt ansikte.
- Min mamma är död…..
Jag vaknade med ett ryck och såg mig skräckslaget runt om i rummet. Det tog ett tag innan jag kom på var jag var någonstans och jag andades ut. Jag låg i Justins säng, jag hade antagligen somnat i hans famn igår, så han hade väll bara burit mig till hans säng i stället. När jag tänkte på hur jag hade somnat i hans famn kom jag också att tänka på mamma. Jag måste ha missuppfattat läkaren igår. Ja, jag hade nog bara missuppfattat honom. Hon lade säkert bara i en koma och skulle vakna upp när som helst. För hon kunde inte vara borta. Jag försökte att låta bli att tänka på ordet som hela tiden verkade vilja tränga sig in, men desto mer jag försökte hålla det borta desto mer började jag tänka på det. Död. Det var ett hemskt ord och hon kunde bara inte vara det. Men hur mycket jag än försökte att hålla det borta så visste jag att jag snart skulle tvingas att möta sanningen. Och det var något jag fruktade. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Jag suckade och vände mig om för att kolla på klockan. Tio över tre. Justin andades tungt bredvid mig och jag försökte att somna om men det gick bara inte så jag sträckte på mig och reste mig upp från sängen så tyst som möjligt så att jag inte skulle väcka Justin. Jag gick försiktigt ner för trappan och in i köket och såg efter ett skåp där han kunde tänka sig att ha glasen. Min hals brände och jag var tvungen att dricka något. Jag öppnade skåp efter skåp tills jag hittade ett med glas i och tog försiktigt fram ett stort glas och fyllde den upp till kanten med kallt vatten. Jag drack girigt och hoppade förskräckt till när jag hörde ett ljud bakom mig.
- Kunde inte du i heller sova, sade Jasmine lugnt och gick fram till mig för att även hon ta ett glas med vatten. Jag skakade bara på huvudet då jag inte orkade svara. Hon såg granskande mig innan hon sade:
- Är du okej? Sade hon och såg bekymrat på mig. Jag fick tillbaka klumpen i magen och tänkte återigen på mamma. Hur kunde jag låta bli att tänka på det? Skulle jag berätta allt för Jasmine? Jag menar jag kände ju knappt henne, men samtidigt så ville jag ju verkligen berätta för någon.
- Nä, faktiskt inte, sade jag och såg ner i golvet. Jag försökte låta bli att möta hennes blick och gick i stället mot vardagsrummet och satte mig ner med glaset i handen. Jasmine följde efter och satte sig ner mitt i mot mig.
- Vill du prata om det? frågade hon. Jag nickade och började berätta. Jag berättade om min pappa som hade dött i krig, jag berättade om Texas och mina gamla kompisar och jag berättade om mamma, hur jag vägrade att tro på det men sakta började inse fakta och hur ont det gjorde. Det var jobbigt att berätta och jag kunde inte hålla tårarna inne utan började gråta men fortsatte ändå att berätta och Jasmine var en väldigt bra lyssnare, hon avbröt mig inte en enda gång utan bara såg på mig och nickade i mellan åt och jag kände verkligen att jag kunde berätta allt. Jag tror att jag satt och pratade i minst en timme och jag kände hur det faktiskt hjälpte att prata. Det var bara en liten skvätt kvar av vattnet och jag drack snabbt upp det innan jag reste på mig för att gå in i köket och ställa glaset. Sedan sade jag god natt till Jasmine och gick upp för trappan igen och in Justins sovrum. Jag öppnade försiktigt dörren och försökte låta bli att höras när jag gick över golvet och lade mig ner i sängen igen. Jag vände mig mot honom och såg på honom när han sov. Han öppnade försiktigt ögonen och kisade mot mig medans jag bara låg kvar och såg trött på honom.
- Är du redan vaken?
- Ja, jag var bara nere och tog ett glas med vatten och pratade med Jasmine, sade jag.
- Jasmine? Sade han förvånat.
- Jag trodde inte att ni var kompisar, sade han.
- Nä, men vi pratade och det var skönt att berätta för någon om allt som har hänt och hon är faktiskt en väldigt bra lyssnare, sade jag. Han såg på mig och jag försökte mig på ett leende som förmodligen blev väldigt fejkat.
- Är du säker på att du är okej? Frågade han.
- Jag vet inte om man kan kalla det okej efter allt som har hänt, men jag är inte ett vrak i alla fall som det inte går att prata med om det är det du menar, sade jag. Han såg på mig och log mot mig innan han lade ena armen om mig och drog in mig i hans famn.
- Du vet att jag alltid kommer att var där för dig, va? Viskade han i mitt öra.
- Jag vet, sade jag och lutade huvudet mot hans arm. Jag visste att det skulle bli tufft den närmaste tiden men så länge som jag hade Justin som stöttade mig visste jag att jag skulle komma igenom det i alla fall och det var något som lugnade mig. Att veta att han skulle finnas där för mig var det som gjorde att jag faktiskt kunde somna och jag slöt ögonen för att än en gång somna i hans famn.
Då var äntligen kapitel 14 ute, jag hoppas att ni gillar det och ursäkta för förseningen.
/Nathalie
Glöm inte att kommentera<3
Förlåt!!!
Förlåt för den sena uppdateringen.
ber så hemskt mycket om uräkt men skolan måste tyvärr gå före, hopppas att ni förstårt<3 Men kapitlet kommer senare i kväll kanske till och med två;)
/Nathalie & Olivia
Chapter 13
- Bra, nu måste vi skynda oss så att vi inte kommer försent till lektionen, sade jag och skyndade på stegen samtidigt som jag tänkte på hur glad jag var över att det här problemet med Michelle hade löst sig så lätt, och jag måste erkänna att det var skönt att någon visste, så at jag skulle ha någon annan än Justin att prata med om det här.
När jag kom innan för dörren fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen. Jag kollade mig snabb omkring och märkte att det var något som inte stämde men vad visste jag inte. Jag gick in i köket och då märkte jag att ingen var hemma. Konstigt tänkte jag för mig själv mamma skulle vara ledig idag och plus så ligger det ingen lapp eller något som säger att hon är borta. Jag tog upp mobilen för att ringa mamma men det var ingen som svarade. Den där obehagliga paniken började att växa allt mer och mer inom mig. Jag tog upp Steves nummer och ringde han.
( Lilly/Steve)
- Hej det är Lilly.
- Hej Lilly jag är jätte ledsen att jag inte har ringt men din mamma ligger just nu inne på sjukhuset och har blivit överkörd av en last bil när hin skulle ut och handla. Läkarna vet inte om hon kommer vakna ifrån sin koma men gör allt dom kan men dom vet bara att hon andas helt vanligt.
- Vaa..aaa ligger mamma i koma på sjukhuset.
- Ja precis men det är nog bäst att du kommer hit istället.
Precis när jag skulle säga att hejdå klickade han mig. Tårarna började att rinna mer allt mer och det var inte lönt att torka bort dom för det kom bara mera och mera. Jag sprang ut i hallen tog på mig mina skor och min jacka sen sprang jag allt jag hade till bussen. Jag fick stå och vänta på bussen i cirka 5 minuter men kändes som flera timmar. Alla som gick förbi mig kollade på mig konstigt som om jag var ett psyke eller någonting och det gjorde mig väldigt irriterad till och med så att jag skrek ut att jag var inget psyke utan har bara en mamma som ligger på sjukhuset. Men i alla fall när jag äntligen var framme vi sjukhuset sprang jag fram till disken där en kvinna satt. Jag frågade var min mamma låg och hon sa att hon låg i rum 598 våning 5. Jag sprang till hissen och tryckte på våning fem. När hissen äntligen stannade sprang jag fram till Steve som stod utanför rummet han hade svullna ögon som tydde på att han hade gråtit. Jag omfamnade honom i en stor kram och jag tappade allt jag brast ut i tårar och har nog aldrig gråtit så mycket innan. Efter två timmar så kom en läkare fram till oss.
- Hej det är jag som är Dr. McClain och som det ser ut nu så är det 95% chans att hon överlever, sa doktorn.
- Okej tack så mycket, svarade Steve med en lugn röst. Inom mig så ville jag bara skrika och hoppa men jag ska inte ta ut det i förväg.
- Ja juste ni får lov att kolla till henne men hon är ej vaken, sa doktorn.
- Tack så mycket, svarade jag.
När vi kom in till mamma låg hon i en lugn sömn men hade blåmärken i både ansikte och på armarna. Jag satte mig på stolen bredvid mamma och kollade på henne.
- Jag älskar dig mamma och vet att du kommer klara dig för du är den starkaste personen jag känner och någonsin älskat. Jag vet att vi kan klara detta tillsammans och snälla mamma lämna mig inte här. Med dom orden sagda gick jag ut i korridoren och satte mig på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Jag bestämde mig för att gå ut en runda för att rensa tankarna. Jag gick ner till stranden och satte mig i sanden och kollade ut över havet. När jag hade suttit där i en timme gick jag tillbaka till sjukhuset. När jag var framme gick jag upp till våningen där mamma låg då jag hör hur det piper och folk springer fram och tillbaka genom rummet. Jag fattade ingenting i just det ögonblicket jag trodde först jag var på fel våning sen trodde jag att jag drömde till Steve kom fram till mig och berättade vad som just hänt. Hade mamma verkligen slutat andas. Jag avbröts av mina tankar när doktorn kom ut.
- Jag beklagar men…. Mer behövde hon inte säga för att jag skulle förstå.
- Är hon borta för alltid, sa jag med darrig röst.
- Ja tyvärr, svarade doktorn. Jag sprang allt jag hade till Justins hus och knackade på. Det tog ett tag innan någon öppnade. Jasmine Villegas.
- Hej jag söker Justin, sa jag lite nervöst.
- Jaha så det är du som måste vara Lilly jag är Jasmine, sa Jasmine och sträckte ut handen.
- Ja hej, sa jag och skakade hennes utsträckta hand.
- Justin är där uppe, sa hon och släppte in mig i huset. Jag tog av mina skor och jacka sen gick jag upp på hans rum och kollade på han med förvirrade ögon.
- Och vad gör Jasmine Villegas här, sa jag med en förvånad röst. Jag måste ha skrämt Justin för han hoppade till och vände sig om.
- Lilly det är inte som du tror vi är bara vänner, sa Justin med en lugn röst. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag orkade inte bry mig utan satte mig rakt der på golvet och brast ut i gråt ännu en gång. Helt ärligt hur mycket kan man gråta på en dag tänkte jag.
- Nej Lilly jag lovar vi är bara vänner jag lovar, sa Justin och tog upp mig i han famn så att jag satt i han knä medan han kramade mig.
- Det är inte det att Jasmine är här för jag tror på dig, sa jag.
- Men vad är det då, sa Justin samtidigt som han tog bort en hårslin
ga från mitt ansikte.
- Min mamma är död…..
Okej här har ni kapitel 13 och hoppas ni gillar det. glöm inte att komentera<333//Olivia
Chapter 12
Jag bredde på ett lager med smör på mackan och såg på klockan. Fan. Jag var försenad, jag bara tog mackan i handen och sprang ut i hallen och tog jackan i farten. Jag fick äta mackan på vägen till bussen i stället, jag hade inget annat val. Det var kallt ute och jag kände hur mitt redan rufsiga hår blev en än värre röra av vinden än vad det hade vart tidigare. Åh, det här var verkligen inte min bästa morgon. Jag hade sovit som en stock och inte hört väckarklockans skrällande ljud, och om det var något jag hatade så var det när jag var försenad, man han aldrig fixa sig ordentligt och s så var jag bara sur hela dagen för jag tyckte att jag såg hemskare ut än vanligt. Jag kom fram till busshållsplatsen och såg på klockan att jag hade kommit fram i tid och dessutom i god tid. Michelle var som vanligt där före mig och väntade.
- Herregud, jag hade världens stressigaste morgon, sade jag till Michelle samtidigt som jag försökte att äta min macka.
- Stackars dig då, sade Michelle bara och tittade ner i marken. Hon lät sur, hade jag gjort något fel eller?
- Vad gjorde du igår då, sade jag mest bara för att jag skulle säga något.
- Inget, sade hon kort och såg bara mot bussen som precis rullade in framför oss. Dörrarna öppnade sig och Michelle var snabb på och jag hoppade på precis efter henne. Hon gick inte och satte sig på ett ledigt tvåmannasäte som hon brukar utan satte sig istället bredvid en tjej som jag kände igen från matten tror jag. Jag suckade och såg efter en ledig plats någon stans och hittade till min lättnad ett ledigt säte bredvid Liam. Michelle såg på mig med en kall blick och när jag log mot henne tittade hon bara bort, allvarligt, vad hade jag gjort för fel?
- Är det din frukost, sade Liam och nickade mot min macka när jag satte mig ner.
- Ja jag försov mig så det fick bli så här, sade jag och log ursäktande. Han bara nickade mot mig och tittade sen ut genom fönstret. Vi satt tysta resten utav bussresan och det var skönt på det sättet att jag slapp att prata, för just nu orkade jag inte prata med någon, jag försökte i stället att komma underfund vad som hade hänt med Michelle. Hon brukade alltid vara snäll mot mig och hade inte verkat som den som helt plötsligt bara ändrar sig och slutar umgås med en person. Nä, det måste ha hänt något, det kanske inte ens hade något med mig att göra, utan det kanske bara hade hänt något. Vad det än var är jag tvungen att prata med henne sen. Bussen stannade framför skolan och jag klev av.
Lunch
Jag satt tillsammans med Liam och några utav hans fotball kompisar och åt min mat, Michelle hade fortsatt att undvika mig hela dagen och jag började bli ganska trött på det. På engelskan hade hon till och med snäst åt mig, något måste ha hänt och det värsta var att jag inte hade en aning om vad. Jag visste verkligen inte vad jag hade gjort, men en sak jag visste var att jag var tvungen att reda ut det här med Michelle, för jag avskyr verkligen sådana här ”tysta” bråk. Jag reste mig upp från bordet och lämnade kvar killarna i deras diskussion om hur grym någon match hade varit igår på tv:n. Jag gick istället mot Michelle där hon satt bland några andra tjejer och åt.
- Michelle, kan vi prata, frågade jag henne och alla tjejerna såg upp granskande på mig, även Michelle fast hon såg på mig med betydligt mer avsky i blicken än vad de andra gjorde.
- Varför det, svarade hon trotsigt och de flesta vid bordet såg ner på sin mat för att undvika vår konversation som nog snart skulle börja kännas ganska pinsam om den fortsatte på samma sätt.
- För att vi verkligen behöver det, sade jag och såg på henne med en bedjande blick.
- Snälla? Sade jag igen. Hon suckade och reste sig upp och följde med mig ut från matsalen och ut på skolgården. Jag ställde mig vid ett hörn så att ingen skulle lägga märke till oss.
- Michelle, vad är det med dig? Du har varit jätte konstig mot mig hela dagen. Bara säg vad det är, för jag klarar inte av att du är arg eller sur på mig eller vad det nu än är du är. Snälla, bara prata med mig, sade jag bedjande. Hon stod med armarna i kors över bröstet och såg upp på mig med en mörk blick när jag pratat färdigt.
- Okej, vill du veta vad det är? Sade hon argt och såg på mig.
- Ja tack, sade jag och såg på henne och väntade på vad hon skulle säga.
- Trodde du verkligen inte att jag skulle få reda på det? Trodde verkligen att jag var så jävla dum så att jag inte skulle lista ut att det var du? Halv skrek hon på mig och såg förvirrat på henne, vad pratade hon om?
- Få reda på vad?
- Åh, som om du inte vet vad det är jag pratar om, sade hon förbannat och började gå där ifrån.
- Nä, jag har faktiskt ingen aning om vad det är du pratar om, sade jag och nu började jag faktiskt bli irriterad för att hon vägrade att säga vad det var. Jag gick efter henne och tog tag i hennes arm och vände henne mot mig.
- Seriöst Michelle, lägg av nu och bara säg vad det är, sade jag och såg henne in i ögonen.
- Jag vet att du är tjejen på fotot med Justin Bieber, jag vet att du har kysst honom så bara sluta.
- Va? Sade jag förvånat. Jag såg chockat på henne, hur kunde hon veta det? Man kunde inte ens se mitt ansikte på det fotot.
- Äh, lägg av. Spela inte förvånad, jag vet att det var du. Jag såg till och med när du kysste honom igår kväll, utanför ditt hus. Så du kan lika bra bara sluta att ljuga för mig för jag vet redan allt, sade hon och jag såg på henne chokat.
- Är det därför du har varit så sur på mig idag?
- Ja, jag fattar inte hur du kunde göra det mot mig när du vet hur mycket jag älskar honom, det var jag som gillade honom inte du. Fattar du hur orättvist det här är? Sade hon och såg på mig.
- Alltså, eh, jag visste inte att du kände på det viste. Jag lovar, men jag kan inte hjälpa hur det är jag känner för honom, det är bara så det är, sade jag och såg ledsamt på henne.
- Så du var bara tvungen att ha han som din kysskompis, det finns massor av andra killar men du var tvungen att välja honom.
- Du har missuppfattat det här Michelle. Han är inte bara någon kille som jag övar kysstekniker på, jag gillar verkligen honom och han gillar mig. Michelle, vi är tillsammans, sade jag och såg på henne medans hon lät den informationen sjunka in.
- Är ni tillsammans? Sade hon frågande på mig och jag såg hur hon tänkte om och jag hoppas verkligen att det var till det bättre, för jag skulle aldrig orka om hon fortsatte att hata mig.
- Ja, och jag gillar verkligen honom. Men du vet att jag aldrig skulle klara av att vara tillsammans med honom om det skulle betyda att du hatade mig.
- Jag hatar inte dig, sade hon lågt och log mot mig.
- Så vi är vänner igen då? Frågade jag henne.
- Vänner, sade hon och jag kramade om henne.
- Men jag har en fråga, sade hon och såg på mig och jag såg frågande tillbaks på henne.
- När får jag träffa honom? sade hon och flinade mot mig. Jag skrattade och krokade fast min arm i hennes och började gå tillbaks in i skolan.
- Snart, men du måste lova att inte berätta det här för någon, sade jag och såg allvarligt på henne.
- Jag lovar, sade hon och lade handen på hjärtat.
- Bra, nu måste vi skynda oss så att vi inte kommer försent till lektionen, sade jag och skyndade på stegen samtidigt som jag tänkte på hur glad jag var över att det här problemet med Michelle hade löst sig så lätt, och jag måste erkänna att det var skönt att någon visste, så at jag skulle ha någon annan än Justin att prata med om det här.
12 kapitlet ute, hoppas att ni gillar det glöm inte att kommentera<3
/Nathalie
Chapter 11
Liam och Michelle såg efter mig när jag gick men kände nog att det inte var lönt att följa efter. Det goda humöret jag hade haft i morse när jag vaknade var som bortblåst. Allt jag ville var att gå hem, men jag kände att det inte var lönt att skolka andra veckan i en ny skola. Istället gick jag bara ut på skolgården och satte mig ner på en bänk. Jag behövde verkligen prata med Justin och det nu. Därför tog jag upp min mobil och slog hans nummer…
Men han svarade inte i mobilen så jag gick tillbaka till skolan. Efter en lång och riktigt irriterande dag var jag äntligen hemma. Jag gjorde ett litet mellanmål som bestod av en knäcke macka och ett glas mjölk. När jag hade ätit upp satt jag ner disken i diskmaskinen och gick upp på mitt rum. När jag kom in på mitt rum satte jag på musik och började dansa och sjunga med. Helt plötsligt ringde min mobil ringde så jag sänkte volymen och svarade.
(Lilly/Justin)
- Hej Lilly här.
- Ja hej det är Justin.
- Oh hej, jag ringde dig innan idag men du svarade inte?
- Nej jag vet jag hade någon intervju men jag undra om du vill träffas vi måste snacka om någon sak!
- Okej vad sägs som att jag kommer till dig så kan vi snacka.
- Ja det blir jätte bra då ses vi om en halvtimme eller?
- Ja det blir jätte bra.
- Hejdå.
- Hejdå.
Ja jag blev lite nervös när Justin ville snacka om något med mig undra om det var något jag hade gjort. I alla fall jag borsta igenom håret en extra gång satte på lite mer mascara och tog på mina ytterkläder sen började jag att gå mot Justin. När jag var framme så knacka jag på dörren och till min förvåning var det inte Justin som öppna utom en mörk och ganska storkille.
- Hej jag heter Lily och söker Justin, sa jag lite osäkert. Han kollade lie misstänkt samt på mig innan han brast upp i ett leende och omfamnade mig i en stor bamse kram.
- Hej vad kul att äntligen få träffa dig, jag är Kenny Justin livvakt, sa Kenny som tydligen var Justins livvakt.
- Kul att få träffa dig med men hur vet du vem jag är, sa jag lite smått chokad.
- Justin har pratat om dig så mycket dom senaste dagarna han har till och med pratat i sömnen med dig, sa Kenny.
Jag sa inget utan skrattade lite smått och gick sedan upp på Justin rum. När jag kom upp knackade jag lite lätt på dörren och hörde att någon mumlade kom in. När jag gick in i rummet vände sig Justin om från datan och kollade på mig med ett leende som jag besvarade med ett stort leende. Jag gick fram till honom och kramade han och han besvarade kramen innan jag satte mig ner i hans säng.
- Jo det var en sak jag ville prata med dig om, sa Justin nervöst.
- Jo jag vet du sa det men vad? Sa jag lite nyfiket men ändå nervöst.
- Jo det är så att du vet när vi ja..du..vet kysstes igår var det någon som han ta foto på det och nu är det ute över hela internet men man ser inte ditt ansikte bara mitt, sa Justin.
- Ja jag vet jag såg det i skolan idag, sa jag och kollade ner i marken. Det var nu han skulle säga att det inte kommer funka mellan oss och det var bar om vi bara var vänner. Jag fick en lite klump i magen som bara växte och växte.
- Och det är nu du vill att vi bara ska vara vänner, sa jag och kände mig dum och korkad.
- Nej nej absolut inte jag ville säga att jag vill utveckla det vi har till en högre nivå, sa Justin och jag blev chockad men ändå glad samtidigt.
- Som pojkvän och flickvän, sa jag medan han satte sig på sängen bredvid mig.
Han kollade mig djupt in i ögonen och jag försvann till en annan värld. Hans ögon var speciella för varje gång man kollade in i dom så drunknade man i dem.
- Ja som pojkvän och flickvän, sa Justin. Jag bara satt kvar och kollade han rakt in i ögonen.
- Lilly vill du bli min Shawty, frågade Justin.
- Ja det är klart jag vill, svarade jag lite ivrigt men hann inte tänka mer på det innan jag hade Justins läppar emot minläppar. Det var inte första gången jag kände hans läppar massera mina men denna gång var helt klart betträ än dom andra för nu var jag Justins och bara Justins. När vi sedan avbröt kyssen förklarade Justin att han inte vill gå ut med det offentligt än för att då skulle jag bara få massa Hotmail ifrån hans fans och det hade jag stor förståelse till. Själv ville jag inte heller gå ut med det för jag var inte redo att visa världen att jag var tillsammans med Justin Bieber och jag var inte beredd på att få massa Hotmail från arga fans.
Justin och jag bestämde oss för att gå ut och köpa glass och bara njuta av varandras närhet.
Efter en hel eftermiddag/kväll tillsammans följde Justin mig hem och innan jag öppnade dörren drog han in mig i hans famn och viskade ’’du är min nu och bara min’’ och jag rodnade lite lätt men det var ju klart att Justin skulle märka det så han drog bort en hårslinga från mitt ansikte och satte handen på min kind och strök den lätt med sin tumme innan han kysste mig. Vi sa hejdå och sen så gick jag in.
Michelles perspektiv
Jag var på väg till Lilly för att fråga om hon ville med till McDonalds för att ta en snabb middag och bara va med varandra. När jag är ett steg från hennes uppfart ser jag två stycken stå och kyssas och ser direkt att det var Lilly men jag kunde inte se vem killen var i med att han hade ryggen vänd mot mig. När dom avslutar kyssen hoppar jag snabbt in i närmsta buske för att inte förstöra det fina ögonblicket mellan dom. Jag hör hur ytterdörren stängs och jag kan gå fram. När jag är på väg mot Lillys dörr krockar jag med en person som jag kunde känna igen på en mils avstånd. Det var inte sant. Hur kunde hon? Hon visste att jag var djupt förälskade i honom. Det var Justin. Justin Bieber. Jag kollade upp på honom och mumlade et t förlåt innan jag sprang i väg med tår fyllda ögon.
Ja då var äntligen Chapter 11 ute jag är jätte ledsen att det inte kom ut igår men jag hade jätte ont i min tumme (där jag har gips för tilfället och hela vägen upp till armbågen) och mådde skit men hoppas ni förstår.
I alla fall glöm inte att kommenter vad ni tycker så vi vet om vi gör något fel och var inte blyga vi tål kretik <333
- Olivia
Chapter 10
Helt plötsligt märker jag att Justin reser sig från gungan och börjar gå men jag satt kvar tills jag insåg att jag måste springa efter. Jag reste mig snabbt och så inte Justin någon stans så jag sprang automatiskt mot han hus. När jag hade sprungit halvägs såg jag Justin sitta lutad mot ett träd vid trottoaren. Jag sprang fram till han och såg att hans ögon var svullna. När jag var så pass nära slängde jag mig i hans famn och kysste han. Till en början var han nog chockade i med att han kysste tillbaka efter en stund.
- Vet du vad Justin jag gillar dig med…
Jag vaknade på morgonen utav ett högt skrällande ljud och smällde till väckarklockan som ringde bredvid mig. Måndag. Det betydde en ny vecka i skolan och även om det vanligtvis hade varit rena tortyren så kunde jag inte vara på dåligt humör idag. Det gick inte, jag var alldeles för glad och kanske rent utav euforisk. Så istället för att släpa mig upp ur sängen är det bättre att beskriva det jag gjorde med att studsa upp. Det var väldigt sällan jag var så här glad på morgnarna men efter det som hade hänt igår, hade det hade nog varit mer konstigt om jag inte hade varit så glad som jag var. Jag gick fram till garderoben och drog fram en oversize tröja med ett para tajta jeans, eftersom det var höst var det också ganska kallt ute och jag älskade att ha sådana sköna stickade tröjor då. Jag sprang ner för trappan och hoppade in i köket samtidigt som jag nynnade på någon låt jag hade hört när jag fortfarande bodde i Texas. Jag tog fram frukosten och stod upp och åt den även om jag vet att mamma hatar när jag gör det, och precis som om hon hört på något sätt att jag tänkt på henne kom hon ner för trappan och gick in i köket för att pussa mig på kinden innan jag hann backa undan. Hon log mot mig och såg sedan på mig med en konstig mamma blick.
- Värst vad du var glad i dag då, sade hon när jag åter hade börjat nynna på låten.
- Ja, jag vaknade väll på rätt sida för en gångs skull, svarade jag.
- Tack och lov för det, sade hon för sig själv precis som om hon trodde att jag inte skulle höra..
- Vadå? Jag brukar väll vara glad på morganarna, sade jag förvånat.
- Ja, vi säger väll det gumman, sade hon bara och lämnade köket.
- Tack för den, mumlade jag tyst för mig själv. Jag såg upp mot klockan som hängde i köket och jag såg att det var dags att göra mig färdig så att jag inte skulle missa bussen. Disken satte jag ner i diskmaskinen och sprang sedan upp för trappan för att sminka mig. jag sminkade mig bara lätt och tog sedan min väska för att springa till bussen. Det blåste ute och jag var tvungen att hålla i min mössa så att den inte skulle flyga iväg. När jag kom fram till busshållsplatsen stod Michelle redan där.
- Hej, sade jag glatt och log mot henne.
- Hej, sade hon glatt tillbaka och log mot mig. Jag hoppade och såg efter Michelle och satte mig ner bredvid henne.
- Har du hört det om Justin Bieber, sade hon och såg med stora ögon på mig. Jag ryckte till av hans namn men försökte att inte visa det.
- Nä, vadå? Svarade jag bara i stället.
- Han ska ha kysst en okänd tjej utanför en lekplats här i Atlanta, sade hon och jag stelnade till. Hur kunde hon veta om det? Jag trodde inte att det var någon som hade sett oss? Men eftersom någon nu hade sett oss betyder det att jag förmodligen snart skulle vara känd över hela världen som Justin Biebers nya flickvän och det var inte något jag ville.
- Hur vet du det? sade jag och ångrade mig direkt. Jag borde kanske ha spelat lite mer entusiastisk än jag var men det här kom lite som en chock för mig och jag var oftast inte jätte bra på att handla smart när jag inte var bered på det. Michelle märkte det och såg konstigt på mig innan hon svarade:
- Alltså det är över hela internet, alla vet om det. Ja, förutom du då, sade hon men på något vis lyckades hon att säga det utan att låta elak. När jag bara fortsatte att kolla på henne med en frågande blick tog hon upp sin mobil.
- Jag ska visa dig. Hon gick in på någon fansite om Justin och klickade upp den senaste upplagda bilden, och ja, mycket riktigt var Justin där när han kysste mig på lekplatsen. Bilden var förmodligen tagen från långt avstånd med en mobilkamera och som tur var, var inte mitt ansikte med på någon utav bilderna som Michelle klickade upp. Hon gick in på en annan sida och visade exakt samma bilder igen och rubrikerna var ungefär densamma på var enda bild. Vem är Justins nya tjej? Justin kysser okänd tjej! Har Bieber en hemlig tjej? Ja, de flesta artiklarna och rubrikerna gick ut på frågan vem jag var. Jag tog hennes mobiltelefon och fortsatte att bläddra igenom bilderna.
- Herre gud, mumlade jag.
- Va?
- Jag menar Herre Gud!, halv skrek jag och såg på henne med lika stora ögon som hon sett på mig med innan. Jag kände själv hur falsk jag lät men Michelle verkade inte märka något.
- Jag vet, alltså vet du hur stort det här är för mig! sade hon.
- Jag vet alltså det här är den största grejen på evigheter, sade jag och försökte att spela med.
- Ja alltså… sade Michelle och fortsatte att babbla på medans jag slutade att lyssna. Jag lät henne prata på de sista minuterna som var kvar till skolan innan vi skulle hoppa av. Hon pratade verkligen hela tiden och hon verkade inte ens märka att jag hade slutat prata, men det var i för sig bara skönt för min del. Bussen stannade vid skolan och vi hoppade av. Jag sade hejdå till Michelle och gick till mitt skåp där Liam redan stod och väntade på mig så att vi kunde ha följe till matten.
- Hej, sade jag.
- Hej, sade han log mot mig.
- Så hur har din helg varit, frågade jag honom mest bara för att ha något att prata om samtidigt som jag tog ut mina böcker ur skåpet.
- Helt okej, jag har spelat en match bara, sade han.
- Jaha, vad spelar du? Frågade jag och började gå mot mattesalen.
- Football, sade han (amerikansk football) .
- Oj, är inte det en jätte tuff sport, alltså man skadar sig ganska mycket va?
- I början gör det ganska ont på de första matcherna och sådant men nu är jag van och det är bara ibland som jag får en tackling där jag skadar mig.
- Ja, men spelar du i skolans lag?
- Jaja, sade han precis när vi kom fram till matten. Vi gick in och satte oss ner och läraren började babbla på om massa olika mattesaker. Jag slog dövörat till och tillbringade lektionen med att rita i mitt block.
LUNCH
- Jag fattar inte varför det här är så stort för dig, sa Liam till Michelle när vi satt och åt en väldigt tveksam kycklinggratäng. På något sätt hade Michelle lyckats styra in samtalet på Justin och hans hemliga tjej igen. Jag suckade för mig själv och petade med min gaffel i maten. På ett sätt ville jag säga till de att det var jag som var den tjejen, men samtidigt så var jag rädd för att ryktet skulle sprida sig så att pressen skulle få reda på det och det var det sista jag ville. Vi hade inte ens varit på en riktig dejt än och då skulle det kännas fel att säga att vi var ihop inför hela världen, för det var det vi skulle bli tvungna att göra tillslut om vi faktiskt blev ihop. Gå ut med det offentligt. Jag reste mig upp för och tog min tallrik för att gå. Liam och Michelle såg efter mig när jag gick men kände nog att det inte var lönt att följa efter. Det goda humöret jag hade haft i morse när jag vaknade var som bortblåst. Allt jag ville var att gå hem, men jag kände att det inte var lönt att skolka andra veckan i en ny skola. Istället gick jag bara ut på skolgården och satte mig ner på en bänk. Jag behövde verkligen prata med Justin och det nu. Därför tog jag upp min mobil och slog hans nummer…
Så tionde kapitlet ute, glöm inte att komentera vad ni tycker och tänker och jag hoppas att ni gillar det! <3
/Nathalie
